Efter den tragiska husbranden i Sund i måndags där familjen förlorade alla sina ägodelar tog det inte många timmar innan en insamling av förnödenheter organiserats och en granne lånat ut ett hus.
Ålänningar är bra på att hugga i och ställa upp när det verkligen gäller. Det har varit en förutsättning för att klara livhanken här i öriket. Den åländska räddningsinsatsen efter Estoniakatastrofen framhålls ofta som ett föredöme i sin effektivitet och i den individnära omsorg som de omhändertagna upplevde.
Hjälpen till det krigsdrabbade Ukraina organiserades snabbt och ålänningarna var generösa i sitt skänkande och mottagande av flyktingar.
På samma sätt finns här en praktisk vardagshjälpsamhet. Man hjälper sina medmänniskor med problem av den typ man själv riskerar drabbas av. Glider man i diket en hal vinterdag stannar garanterat första passerande bil och erbjuder draghjälp upp på vägen igen.
Det här kan låta självklart, men är tyvärr inte det längre. Hjälpsamhet bygger på att man ser sig själv i andra och kan och vill leva sig in i andras behov. Åland är på många sätt fortfarande en idyll i det här hänseendet, men även här luckras samhällskontraktet sakta upp. Forna dagars talkoandan förtvinar. Att lägga en dyrbar ledig lördag på vara funktionär på en idrottstävling eller städa en gemensam gård ligger inte särskilt högt på prioriteringslistan längre.
Idealet har skiftat mot ett allt kallare transaktionssamhälle som skiljer hårt mellan vinnare och förlorare. Där en vinnare ser till att alltid få tillbaka mer än vad man investerar. Ett diffust icke förpliktigande löfte om att själv få hjälp när man någon gång behöver räcker inte.
Sociala medier och dess konfliktförstärkande algoritmer är en av huvudorsakerna. I stället för att försöka förstå andras synpunkter och hålla ett levande samtal uppmuntras man att skrika sina egna teser så högt som möjligt.
Filterbubblor förstärker fördomar och skapar enkla förklaringsmodeller som ofta bygger på ett vi mot dem. När misstänksamheten växer minskar viljan att hjälpa.
All denna onödiga misstänksamhet förstärks dessutom av de högst reella påverkanskampanjer som illasinnade krafter pumpar ut i lättantändliga kommentarsfält med det enda syftet att skapa förvirring, otrygghet och ilska. Den gamle KGB-agenten Putin är mästare i den genren. Det ryska folket översköljs av motstridiga uppgifter om sakernas tillstånd, med enda syfte att skapa en uppgivenhet inför att över huvud taget någonting är sant, som den brittiske journalisten Peter Pomerantsev visar i sin briljanta och otäcka bok ”Ingenting är sant och allting är möjligt: det nya Rysslands surrealistiska själ”.
Det enda sättet att leva vidare en sådan storm av sanning och osanning är att sluta lyssna och vända sig inåt.
Åland är som sagt ännu ett hjälpsamt ställe. Men låt oss att så vakt om det och vara uppmärksamma på de många risker som hotar gemenskapskänslan.
Petter Lobråten
tel: 26 633
