Ålandstidningens granskning av det statliga alkoholmonopolet Alkos slarv med förtullning över skattegränsen mellan Åland och Finland har rört upp känslor. Kanske inte så mycket över det faktum att Alko haft ett fel i sina processer, utan snarare hur Tullen hanterat ärendet. För även om vi inte känner till alla detaljer i ärendet – Tullen kommenterar inte enskilda ärenden – är det tydligt att myndigheten gör skillnad på folk och folk.
Här har man löst misstaget i god anda med en ”mindre felavgift” som påföljd. Det är förmodligen alldeles korrekt, men långt ifrån den behandling som åländska företag i liknande situation fått erfara. Vid tillslaget mot Åland Post 2017 stormade Tullen kontoret i Sviby med vapen, till exempel. Och i gårdagens tidning vittnar företagets vd Johan Sundblom om att Tullen flera gånger inlett brottsutredningar när mindre företag begått formfel.
Exemplen skiljer dig delvis åt, men Tullens inkonsekventa agerande sticker i ögonen och sänder dubbla signaler. Är inte alla lika inför lagen? Behandlas Alko annorlunda för att man är ett statligt bolag? Eller – Gud förbjude! – ett bolag med hemadress Helsingfors?
Tullen är, liksom alla andra myndigheter, en serviceinrättning, och man ska också agera som en sådan. Hanteringen av Alkos misstag behöver inte ifrågasättas i sig, och det finns knappast någon som förespråkar tillslag med dragna vapen framför diskussion. Frågan är snarare varför Tullen inte har närmare till dialog än till brottsutredning när man kommer på mindre företag med att göra fel?
Vår tilltro till myndigheterna står och faller mycket med likabehandlingsprincipen.
Samtidigt är exemplen ovan tydliga bevis på komplexiteten i de förtullningsprocesser som skattegränsen medför. Om inte ens statliga Alko kan göra rätt – till Ålandstidningen säger man att direktiven är otydliga – är det då konstigt att de åländska företagen famlar?
Här borde Åland aktivt lobba och göra gemensam sak med större aktörer som opererar i landskapet för att få till en förändring. Det ligger i varje enskilt företags intresse, stort som litet, att hitta effektiva och smidiga processer som sparar pengar, för att i stället kunna fokusera på det som gör att verksamheten går runt: försäljningen.
Kanske riksmyndigheterna är mer benägna att lyssna om de stora drakarna också skriker?
Med god vilja löser man det mesta, brukar det heta. Och det gäller sannolikt även i den här frågan. Det är obegripligt att förstå att det inte skulle gå att få till en enklare tullhantering som sparar tid och resurser såväl för enskilda företag som för myndigheterna.
De åländska företagen skriker sig hesa efter en lösning, och har så gjort i några år nu. Myndigheter och politiker säger sig vilja jobba för förändring, men ännu har inte mycket hänt. Från rikshåll har frågan uppenbarligen väldigt låg prioritet. Från åländskt håll har man förvisso vidtagit en del åtgärder med bland annat skattegränsrådgivare, men det är långt ifrån tillräckligt.
Därför behöver landskapsregeringen satsa både tid och pengar för att komma vidare i den här frågan. De handelshinder som skattegränsen medför drabbar inte bara enskilda näringsidkare, utan i förlängningen hela samhället. Det har vi helt enkelt inte råd med.
Sandra Widing
tel: 26697
