Förslaget till den nya åländska offentlighetslagen levererades till lagtinget alldeles i slutet av november. Nu ska den upp till remissdebatt efter juluppehållet och därefter börjar utskottsarbetet.

På remissrundan möttes förslaget av omfattande kritik. Framför allt var många kommuner kritiska till att lagen inte omfattar offentligt ägda bolag, men flera remissinstanser hade även svårt att se hur den nya lagen skulle stärka transparensen och offentlighetsprincipen.

En punkt där transparensen inte förbättras är lagtingsarbetet. Utskottsmötena är inte offentliga – inte vem som är på plats, inte vad som sägs.

Det är först när ett betänkande finns klart och ska presenteras för det samlade lagtinget det går att få någon som helst insyn i vad för arbete våra folkvalda politiker har gjort.

Frågan om utskottens sekretess har inte varit särskilt het i turerna kring den nya offentlighetslagen. Det hindrar inte att den borde ha fått större utrymme.

Det är i utskotten den största delen av lagtingsarbetet utförs. Det innebär i praktiken att väljarna för det mesta inte har en aning om vad Ålands högsta förtroendevalda håller på med.

När ingenting annat än betänkanden och eventuella reservationer mot dessa offentliggörs innebär det att väljarna får för lite inblick i hur deras ledamöter faktiskt förvaltar sitt förtroende.

Låt gå för att diskussionerna i utskotten inte är offentliga, även om man kan argumentera för att det vore rimligt att allmänheten får veta vad som sägs. Motargumentet som brukar lyftas upp är att ledamöterna kan diskutera känsliga frågor i fred, vilket i sin tur ska göra det enklare att nå kompromisser.

Men när inte ens närvaron redovisas uppstår problem. Fler än en gång när diverse lagförslag har debatterats i lagtingets plenisal har det dykt upp tekniska frågor. Frågor som ledamöterna rimligtvis borde ha svar på om de hade varit närvarande i det utskott de själva är medlem i, och som dessutom varit det utskott som behandlat förslaget.

Likväl har frågorna ställts, och – igen – fler än en gång har de blivit bemötta med påtalanden att ledamöterna hade vetat svaren på dessa frågor om de varit med och diskuterat i utskottet.

”Osynligt utskottsarbete” är något flera lagtingsledamöter har refererat till både en och annan gång. Och det är precis så det kan uppfattas i dag.

Med tanke på att ingen som inte är där någonsin får reda på vad som händer på mötena är det en befogad uppfattning, men det är långt ifrån värdigt demokratins tyngsta organ.

En viktig utgångspunkt i den nordiska demokratin är att det offentliga beslutsfattandet ska vara offentligt. Det är normen, medan sekretessbelagda handlingar utgör väl avvägda undantag.

Den gamla offentlighetslagen på Åland har hunnit bli föråldrad och behovet av en modernare sådan har funnits länge. Men trots uppdateringen som ligger till förslag står Åland fortfarande hopplöst bakom flera av våra nordiska grannar.

När lagtingsledamöternas arvoden höjdes till motsvarande högavlönade heltidstjänster i början av förra året blev frågan om utökade arbetstider för lagtinget aktuell på nytt. Främst handlade det om att förlänga pleniperioderna för att få ett jämnare flöde i beslutsfattandet.

Men fortfarande utgör utskottsarbetet den huvudsakliga delen av den schemalagda arbetstiden som hör till lagtingsuppdraget. Det är också där det största arbetet med lagförslagen görs.

Ur det hänseendet är det inte heller rimligt att det hålls hemligt. Än mindre att det inte ens går att få reda på vem som deltar.

Transparens i det offentliga beslutsfattandet är långt vad den nordiska demokratin bygger på och en absolut grundsten för ett demokratiskt samhälle. Det är det som måste vara utgångspunkten.