I oktober skrev denna ledarsida om vikten av att vi som ålänningar står upp för demilitariseringen och neutraliseringen. Att vi ständigt behöver informera om och diskutera densamma. Detta för att få en fördjupad förståelse för den konkreta tillämpningen, men även för att få en djupare förståelse kring tidigare praxis så att vi står redo inför framtida utmaningar.
Föga visste vi då att vi redan innan årets slut skulle behöva uppleva att en av finländska staten avlönad forskare skulle sprida bilden av ålänningen som naiv och historielös i en diskussion om demilitariseringens roll i nutid. Det är beklämmande att man i tider av aktiv hybridpåverkan låter sådana åsikter komma fram under Hanatinget om svensk-finländskt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete.
Visserligen går det att sopa Salonius-Pasternaks utspel under mattan som rena dumheter och just se det som enbart ett utspel. Men det är inte rätt. För utspelet skadar inte bara Åland och sår frustration bland ålänningar. Uttalandet skapar framför allt osäkerhet och onödiga frågeställningar i en tid då Sverige, Finland, Åland och hela västvärlden är utsatta för påtryckningar från andra makter. I sådana tider måste en forskare på ett statligt institut se sig som en demokratisk stöttepelare där objektiv sanning eftersträvas och respekt uppvisas för internationellt gällande avtal. Inte, som i det här fallet, låta sig lockas av flyktiga populistiska utspel.
Salonius-Pasternaks önskan om att förpassa demilitariseringen och neutraliseringen till historien är lyckligtvis bara ett uttalande från en enskild forskare. Firandet av demilitariseringen och neutraliseringen i Mariehamn tidigare i höstas visar däremot på något helt annat – att demilitariseringen och neutraliseringen står sig stark och är synnerligen relevant i nutid.
När diplomater från över 30 olika länder anlände till Mariehamn för högtidlighållandet av demilitariseringen och neutraliseringen var det en stark signal. Tillsammans med president Sauli Niinistös anförande vid firandet bekräftade diplomaternas närvaro att demilitariseringen och neutraliseringen består. Därav blir utspelet än mer ur sin tid och visar på stora kunskapsluckor. Det är uppenbart att Ålands särställning irriterar en del individer. I stället för att se styrkan i att ha en minoritet med särrättigheter så väcker det behov av utspel och negativa känsloyttringar hos vissa. De är förvisso inte så många, men man kan inte låta bli att förundras över att en minoritet, som den åländska, kan väcka så många känslor till liv.
Det i sig är en väldigt intressant företeelse, men det är en skadlig sådan som måste tas på allvar. Historien är nämligen full av exempel där minoriteter har fått bära ansvar för centralmaktens tillkortakommande och allmän frustration – med ofta en väldigt ödesdiger utgång. Det är med andra ord en farlig väg att vandra. Det borde en forskare på Utrikespolitiska institutet förstå. Om inte annat är det viktigt att vi på Åland fortsätter markera mot dylika utspel och tala med en röst oavsett politisk tillhörighet. Precis som Åland så förtjänstfullt gjort i detta fall.
