Europa försöker öppna och hitta ett nytt normalläge efter över ett års liv med coronapandemin. Behovet av att folk ska kunna resa, träffas, återuppta utbyten och låta plågade näringsgrenar återhämta sig är enormt. Så också i Finland och på Åland.

Inom den Europeiska unionen har man därför gemensamt beslutat om gränsvärden för smittincidens, vaccinpass och andra regelverk för att underlätta för unionsmedborgarna att hitta detta nya normala.

Vad gör då Finland?

Antar en ny smittskyddslag som under de kommande månaderna – ingen vet exakt hur länge den kommer att få vara i bruk – som i sitt ursprungliga utförande skulle stängt ned landet mer än de regler som gällt under våren.

Nu kunde framsynta och kloka riksdagsledamöter skala bort de allra tokigaste idéerna ur förslaget. Ändå kvarstår besvärande delar, som regeln om att alla utländska medborgare som reser in i Finland ska testas. Problemet med detta är att regelverket är helt omöjligt att genomföra i praktiken, inte minst i en turistintensiv region som Åland.

Ålands hälso- och sjukvård har en kapacitet att som mest testa cirka 2.100 personer i veckan för covid-19. Förförra veckan reste 6.000 personer in till Åland. Den nya lagen säger att alla som inte är fullt vaccinerade eller har varit sjuka i covid de senaste sex månaderna samt har fått minst en spruta ska testa sig tre till fem dagar efter inresa.

En omöjlig ekvation som Helsingfors inte tycks bry sig om att lösa.

I fredagens Ålandstidningen berättade landskapsregeringens förvaltningschef, John Eriksson, att läget kan bli än värre. Under ett möte med tjänstemän från Social- och hälsovårdsministeriet framkom att man från Helsingfors sida vill höja kraven för så kallade gröna länder, länder från vilka personer undantas från restriktioner vid inresa. ”De vill att ett grönt land ska ha en incidens som är lägre än 10 på 100.000 invånare de senaste 14 dygnen och att andelen positiva testresultat är mindre än en procent”, sade Eriksson.

Man undrar vad det är som händer i Helsingfors.

Enligt Ålandstidningens uppgifter är detta på direkt order från omsorgs- och familjeminister Krista Kiuru (SDP), som sägs inte acceptera något annat förslag än en incidensgräns på 10 fall per 100.000 invånare.

Varför ministern väljer att agera som hon gör ter sig dock obegripligt. Social- och hälsovårdsministeriet menar att THL rekommenderar en incidensgräns på 10, men i deras betänkande är det klart att myndigheten håller fast vid 25 som i den sedan länge antagna trafikljusmodellen.

Så varför vill omsorgsministern ändå sänka incidensgränsen, trots att Finland är grönt, trots att så många fått helt eller delvis skydd via vaccinet, och trots att Finland är med på EU:s planer för enklare och gemensamma regelverk, och trots att de hårdast drabbade delarna av näringslivet skriker efter lättnader?

Då uppenbara, faktabaserade argument saknas är det lätt att tro att det handlar om hämnd. Krista Kiuru är en minister som gång efter annan valt att låta den här regeringen lägga fram förslag som enbart är grundade i hennes eget ministerium. Som valde att gå fram med ett förslag som över 80 remissinstanser, från partier till näringsliv, socialdemokratiska (!) kommuntoppar och Ålands landskapsregering, sågade jäms med fotknölarna.

Nu har hon fått se sitt stora lagpaket, ett paket som skulle sätta staten över sina medborgare på ett sätt vi nästan bara ser i auktoritära stater, plockas ned av riksdagen.

Att sänka incidensgränsen – trots att riksdagens uppenbara tro och vilja är att den skulle ligga kvar på 25 eller möjligt höjas till den lägre EU-nivån 50 – ter sig vara Krista Kiurus hämnd.

Hämnd på en riksdag med 200 folkvalda företrädare som inte gjort så som allsmäktig minister vill. 200 folkvalda företrädare som anser att folkets rätt blivit så åsidosatt att lagförslaget inte når upp till de gränser som grundlagen anger.

De ska nu sättas på plats genom en sänkning av incidensgränsen som gör näst intill varenda land på planeten rött.

Om inte denna hantering av den finländska demokratin, av landets väl och näringslivets framtid är skäl nog för, framför allt, Svenska folkpartiet och Centern att i regeringen kräva Kiurus avgång eller, om statsminister Sanna Marin (SDP) vägrar och fortsätter att hålla sin frifräsande partikamrat om ryggen, lämna regeringen kommer domen från deras borgerliga väljare att bli hård.

En regeringskris är ett lindrigare pris att betala än det som Krista Kiuru vill att Finland, folket och näringslivet ska betala för att hon ska få sin vilja igenom.