Nästan varje dag när vi vaknar upp står rapporterna från USA som spön i backen. President Trumps jurister har lämnat in nya stämningar, de har dragit tillbaka stämningar, de har fått bakläxa av domare över sina stämningar. Om det inte handlar om domstolar står advokaten och tidigare borgmästaren Rudy Giuliani i tv och kastar ut den ena konspirationsteorin mer tokig än den andra.
Själv sitter presidenten av sina sista dagar i Vita huset genom att spela golf och twittra ut meddelanden som har som mål att undergräva institutionerna och media i det land han ska leda och försvara.
Hade det varit en tv-serie eller en spelfilm hade vi säkert tyckt att det var roligt, men samtidigt att manusskribenterna nog överdrivit lite för mycket, hamnat lite för långt från vad som skulle kunna hända i verkligheten.
Kanske ska vi inte vara förvånade över att det hela ter sig som en dokusåpa med tanke på att huvudrollsinnehavaren basat över just en sådan i många år.
Medan vi roas eller förfasas över skådespelet från andra sidan Atlanten finns också anledning att fundera över vad händelseförloppet och beteendena från de inblandade gör med världen och dess syn på demokratin.
USA har varit den fria demokratiska världens lanterna sedan andra världskriget. USA har varit världspolis (på gott och ont, ska sägas) och USA har varit det land som stått vid demokratiernas sida under det kalla kriget och sedan Kina växt sig starkt och velat visa sina muskler.
Så är det inte längre. I dag ägnar sig den folkvalda presidenten åt att undergräva det system som förde honom till makten. Han gör det utan tanke på följdverkningarna, och han gör det med det enda målet att han ska bibehålla sin makt.
Han beter sig med andra ord som vilken diktatorpretendent som helst.
Samtidigt pågår på oräkneliga ställen i världen en kamp mellan demokrater och ickedemokrater. Såväl i länder som försöker bryta sig ur en diktators grepp – Belarus, Venezuela, ett antal arabländer sedan den arabiska våren – eller i demokratier där auktoritära ledare i autoritära partier försöker montera ned det demokratiska systemet – Ungern, Polen, Brasilien.
Detta är kamper som är viktiga, som förmodligen kommer att avgöra väldigt mycket om den här planeten kommer att bli ett mer harmoniskt hem för mänskligheten eller ett som plågas av strider, orättvisor och ojämlikhet.
Den cirkus Donald Trump och hans omgivning dragit igång – efter att han förlorat presidentvalet med över sex miljoner röster och med samma marginal i elektorskollegiet som han själv vann med över Hillary Clinton – innebär enorma risker för USA som land.
Inte nog med att det har skramlats med vapen och hotats med våld från både extremrepublikaner och extremdemokrater, Trumps vendetta mot alla som inte svär honom trohet har gjort att ett flertal toppositioner statsapparaten lämnats tomma eller tillsats med okvalificerat folk.
Trump kickade exempelvis sin försvarsminister, vilket ledde till att en lång rad högre chefer inom Pentagon lämnade sina poster. Det är knappast vad den amerikanska försvarsberedskapen behöver i tider som redan är mycket oroliga.
Men det är, som sagt, inte bara i Amerikas förenta stater som vågorna från Washington riskerar att göra stor skada. Också inom EU känns en del av den trumpska retoriken igen. Den senaste veckan, som vi skrivit om här på ledarsidan, blockerade Polen och Ungern EU:s långtidsbudget.
I Polen har man handgripligen sett till att domstolarna förlorat mycket av sitt oberoende för att i stället bli regeringstrogna. Trump har inte lyckats bräcka de amerikanska institutionerna, men har uttryckt önskan om mer lojala domstolar.
När Rudy Giuliani natten till fredag vår tid tog upp Q-Anonrörelsens favoritkonspiration och formade den för att passa in i eftervalrörelsen och attacken mot resultatet, riktade han ljus mot George Soros. På samma sätt har Viktor Orbán i Ungern använt Soros som en fiende för sina anhängare att samlas kring.
Trump har sedan han deklarerade sin kandidatur till presidentposten för drygt fem år sedan blivit överstepräst för en rad auktoritära, antidemokratiska ledare världen över.
Nu spelar en pressad president ut hela sitt register, och risken är att han också där bildar skola för andra. Utan respekt för demokratin, utan tanke på att människor både i det egna landet och andra kan fara illa.
Måtte vi på något sätt hitta en väg ur detta mörka skådespel som leder till en ny upplysning, en ny vår för demokratin.
