Skattegränsoket har växt sig till en koloss i det åländska samhället. Oron omfattar inte längre enbart handeln österut utan även västerut. Åland håller på att bli handelsmässigt isolerat och det är en rejäl politisk och ekonomisk utmaning som vi står inför.
Om inte förbättringar sker i tullhanteringen över gränsen kan vi över en natt i värsta fall se stora problem med att få varor till och från Åland. Detta redan i höst.
Det brukar heta att sent ska syndaren vakna och med kritiska ögon kan vi konstatera att åländska politiker och landskapsregeringen nu agerar i mer eller mindre sista sekund. Detta på ett problem som har varit känt i mer än tio år.
Att våra politiker inte ha haft fullt fokus på frågan tidigare är en gåta och hanteringen av frågan har varit lite som att spela rysk roulette med den åländska ekonomin.
För det stannar inte med att frågan utgör ett direkt hot mot många av våra landsbaserade företag. En del av avsaknaden av tillväxt i det åländska samhället går även att spåra till oförmågan att få skattegränsen att fungera smidigt. För svårigheterna med att få varor till och från Åland bidrar givetvis till att färre affärer görs och det leder till mindre tillväxt och det i sig till mindre pengar till vård skola och omsorg.
Lämnar vi dock det historiska och den mycket utmanande situation som det åländska samhället, men främst åländska handeln står inför, kan vi konstatera att landskapsregeringen nu genomför en rad bra insatser.
Om dessa räcker till vet vi inte än, men det faktum att man har prioriterat frågan och på allvar jobbar brett med den är i alla fall lovande.
Att nyttja digitala lösningar för att få till en lösning mot Finland är ett bra initiativ. Så även tanken om att bekosta ett tullombud för att få ner kostnaderna för den enskillde företagaren, och därmed i slutändan även för konsumenten, är ett steg i rätt riktning.
Vid sidan om dessa insatser är samarbetet med rederierna, för att nyttja deras kontakter till Helsingfors, mycket viktiga för att få en långsiktig lösning. Det gäller även beslutet att anställa två skattegränsjurister till landskapsregeringen. Ett ökat fokus och större kunnande gör att Åland bättre kan argumentera för sin sak.
Det finns lärdomar att dra av allt detta. Lärdomar som kan nyttjas även i andra sammanhang. För med backspegeln i hand kan vi konstatera att landskapsregering efter landskapsregering plikttroget försökt hitta lösningar med finländska myndigheter. Man har haft förhoppningar om att kunna lösa frågan i sin helhet och att de finländska myndigheterna skulle bära ansvar för frågan – eftersom de sitter på behörigheten. Förhoppningar som gång efter annan grusats.
Att i stället bita i det sura äpplet och förstå att det är vi själva som behöver hålla i taktpinnen för att i första hand mildra symtomen är en väg som sällan beträtts. En väg som även kan medföra att vi får större sakkunskap och därigenom har lättare att föra vår talan i maktens korridorer i Finland och i Bryssel.
Näringsminister Jesper Josefsson (C), finansminister Mats Perämaa (Lib) och Anders Ekström (Lib), ordförande för den parlamentariska skattegränsgruppen, har med dessa förslag tagit ett bra grepp om de utmaningar som Åland står inför och kanske har man visat på en ny och lite annorlunda väg för att lösa problem kopplade till Ålands speciella status. Huruvida den blir fruktsam återstår att se, men vi behöver greppa varje halmstrå för att lösa den för Åland livsavgörande frågan om skattegränsen.
Daniel Dahlén
