”Det är viktigt att vi är med och säger ifrån om vad vi tycker. Det är alldeles för lite av den varan. Vi befinner oss i 2021 och världen är fortfarande sådan att vi måste diskutera rasism och diskriminering alltför ofta”, säger Manchester United-tränaren Ole Gunnar Solskjær i en tv-intervju.
Han intervjuas med anledning av att Premier League, English Football League och Women's Super League, tillsammans med det engelska fotbollsförbundet (FA) i fredags inledde en tidsbegränsad bojkott av samtliga sociala medier.
Manchester Uniteds Marcus Rashford, Fred och Anthony Martial är bara några av de spelare som regelbundet utsatts för rasism på nätet under säsongen.
De brittiska fotbollslagen får sällskap i sin bojkott av europeiska fotbollsförbundet Uefa och Italiens fotbollsförbund som också släcker sina sociala mediekonton tillfälligt för att uppmärksamma näthatet.
Eftersom teknikbolagen bakom de stora sociala medieplattformarna av cyniskt kommersiella skäl – hat väcker känslor vilket driver trafik som genererar annonsintäkter –vägrar att på allvar stävja hatet, ser sig fotbollsklubbarna nödgade att genom lagstiftning kräva hårdare reglering av de stora sociala medie-bolagen.
Det är ett bra initiativ för det slår direkt mot teknikbolagens annonsintäkter. De största fotbollslagen i England har ett enormt följe på Twitter, Instagram och Facebook. Manchester United till exempel har drygt 40 miljoner följare på Instagram och 73 miljoner på Facebook. Av spelarna är det Liverpools Mohamed Salah och Paul Pogba som har störst följarskara, med över 40 miljoner följare på Instagram, enligt dn.se.
Den brittiska fotbollsvärlden, som visserligen har haft problem med rasism långt innan sociala medier blev en grej, ska ha heder för att man åtminstone försöker markera mot teknikbolagen.
Sedan kan man ju tycka att en bojkott på bara fyra dagar är väl beskedlig, men fotbollsbolagen tycker sig väl inte ha råd att göra sig osynliga längre eftersom de också är beroende av annonsintäkter.
I grunden ligger naturligtvis problemet hos de individuella näthatarna som av olika psykologiska orsaker tar sig ton inom snart sagt alla ämnesområden på nätet. Under coronapandemins påtvingade hemmasittande har hatet och desinfomationen ökat.
Vår yttrandefrihet är under angrepp av oss själva eftersom alltför många av oss vägrar ta ansvar för vad vi sprider på nätet, vilket en samling teknikbolag sett till att slå mynt av och förstärka.
Det är inte längre bara auktoritära regimer som hotar yttrandefriheten vilket tål att minnas då vi i dag den 3 maj uppmärksammar ”Världsdagen för pressfrihet”. Organisationen Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för 2021 visar att fri och oberoende journalistik helt eller delvis blockeras i 132 länder. Indexet mäter tillgång till nyheter och information, liksom försök till och åtgärder för att blockera journalistik. Årets index visar att det skett en dramatisk försämring. Antalet länder där pressfriheten anses bra har aldrig varit så få, sammanfattar Reportrar utan gränser läget på sin webbplats.
De nordiska länderna ligger dock i topp vad gäller pressfrihet, med Norge överst och Finland på andra plats.
Många regimer har utnyttjat covid-19-pandemin som ett svepskäl för att blockera journalisters tillgång till informationskällor och till möjligheter att rapportera i fält.
Frågan är om ordningen kommer att återställas när pandemin är över. Pressfrihetsindex visar att journalister världen över får allt svårare att undersöka och rapportera om viktiga händelser.
Kommer vårt eget webb-beteende tillfriskna när den verkliga världen öppnat sig på nytt?
Petter Lobråten
petter.lobraten@alandstidningen.ax
tel: 26 633
