Efter tre år med en regering som inte bara ville utan skulle bygga tunneln är allt vi har ännu ett betänkande från ännu en kommitté, ett sinande understöd och en växande räkning för den upprivna kortrutten. Och nu då? Föglötunneln är död i vattnet, som det heter, redan innan lagtinget röstar om provborrningar. Den var alltid en attraktiv idé på papper, inte bara för de dryga 500 Föglöborna utan för sin potential att transformera skärgårdstrafiken. Bygg tunneln, skrota Svinö hamn och bygg en ny hamn på Föglö varifrån resten av skärgårdstrafiken kan gå. Stora inbesparingar på tid och bränsle, och möjligheter till tillväxt för en kommun som därmed antagligen skulle förlora sin skärgårdsstatus. Och alla vet att något måste göras åt skärgårdstrafiken, förr eller senare. Helst förr. De siffror som opinionsbildarna och tunnelivrarna FS Links tyckt om att dela på sociala medier, och som säkert format flera ålänningars uppfattning om nyttan av en tunnel, innefattade kalkyler kring de inbesparingarna, runt 90 miljoner euro på 15 år. Men medräknade fanns inte de kostnader resten av infrastrukturen kring ett sådant bygge skulle innebära – hamn, väglösningar, transporter för cyklister och fotgängare, förberedelse för olyckor i tunneln, et cetera – och således var siffrorna rakt av missvisande. Att FS Links kostnadskalkyler konsistent har varit radikalt lägre än vägnätsbyråns för enbart själva tunnelbygget har också varit iögonfallande. De nuvarande regeringspartierna gick till val inte på att tunneln skulle undersökas, utan på att den skulle byggas. Det står i regeringsprogrammet, och orden ”vi avser bygga tunneln” uttalades av infrastrukturminister Christian Wikström (Ob) när programmet presenterades. Man kan fråga sig lite cyniskt så här i efterhand ifall pandemin omöjliggjorde ett projekt som annars definitivt skulle ha gått framåt, om det var naiva uttalanden som utgick från att det skulle vara en enklare process än det sedan visade sig vara, eller om det helt och hållet var valfläsk. Men att det tog regeringen så länge efter valet att hitta någon som ville ha infrastrukturministerposten talar kanske för att projektet kastade en lång och ödesdiger skugga, och att det användes för att rättfärdiga att kortrutten revs upp är tydligt. Under hösten 2020 tog landskapsregeringen ett steg för att släppa lite på det egna ansvaret. Man skulle samla ihop en parlamentarisk kommitté som tillsammans skulle ta tunnelbesluten, för om det inte fanns någon samsyn fanns risken att projektet, som tydligt skulle sträcka sig över flera mandatperioder, skulle falla isär längre fram. Ett bra resonemang i sak, men även ett sätt att tvätta händerna om det till slut inte gick framåt. Vi ville, men inte de, kan man säga då. Kommittén har utfört sitt arbete utan Socialdemokraterna, som konsekvent vägrade delta, och i dess rapport som presenterades i mars i år låg kostnadstaket på 216,5 miljoner. Rapporten visar att servicenivån blir bättre jämfört med i dag, men till en högre kostnad, och att det skulle ta 40 år för tunneln att betala sig. Nu vill en knapp majoritet av regeringen lägga en halv miljon på förstudier till provborrningar som kan kosta ytterligare miljoner, innan man bestämmer om man ska gå framåt. Gott så, man behöver veta vad man ger sig in på, och hur duglig berggrunden är för ett tunnelbygge har varit en av de stora debattfrågorna. Men även det beslutet behöver dras genom ett lagting där regeringspartierna inte längre har majoriteten. Röstas det ner där kan man kasta upp händerna. Vi ville, men inte de, kan man säga då. För någon som följt tunneldrömmen med stort intresse men – det ska sägas – en hel del skepsis är det svårt att se röstningen om den halva miljonen som något annat än en symbolisk akt, för att kunna säga inför valet att ”vi försökte”. Frågan är om ens en framgångsrik provborrning skulle räcka för att någon på allvar ska vilja driva tunnelfrågan vidare under nästa mandatperiod, utom kanske från tryggheten i att vara en minoritet i opposition, där man kan säga vad man vill utan att förväntas behöva driva igenom något. Men frågan är om det finns något alternativ för en regering som dömts av tingsrätten till att betala 10,5 miljoner för den avbrutna upphandlingen av elhybridfärjan – kortruttens mest envisa spöke – än att fortsätta driva frågan framåt, för att till sist slippa säga att allt var för inget.
Felix Quarnström
tel. 266 40
