Stora nationella ledare har skrivit in sig i historieböckerna i stort och smått. De som lett sina nationer genom svåra tider, genom kriser och genom kulturella, ekonomiska och demokratiska uppsvingar.
Dessa är svåra att hitta i våra tider, på våra breddgrader.
I stället tycks vi har begåvats (?) med ledare som hellre duckar undan problemen, sticker huvudet strutslikt i sanden och hoppas att krisen blåser över med nästa mediecykel.
Kort sagt har vi begåvats med ledare som inte vågar bära det ansvar som deras positioner de facto kräver.
I öster har statsminister Petteri Orpo (Saml) varit mer än lovligt lam i sina kommentarer kring de avslöjanden om rätt och slätt rasistiska kommentarer som spridits av sannfinländska ministrar de senaste åren.
Låt gå för att Orpo har konstaterat att det inte varit lämpliga uttalanden och att han arrangerat möten om värdegrunder i regeringen. Men han har inte tagit tag i problemen på allvar. Orpo har inte på riktigt gjort upp med den unkna människosyn som alldeles uppenbart råder inom regeringspartnern Sannfinländarna.
I stället har statsministern låtit den egna prestigen gå före en moralisk hållning som borde vara självklar för varje sunt funtad demokrat, för att inte tala om en statsminister vars uppgift det är att stå upp för kärnvärden som landet hen är satt att förvalta och utveckla står för.
De ständiga avslöjandena om Sannfinländarna måste innebära att Petteri Orpo upplöser sin regering och söker ett nytt regeringsunderlag. Också den ivrigaste förespråkaren av den nuvarande regeringskonstellationen måste inse att regeringen inte kommer att kunna fungera på ett tillfredsställande sätt med det tryck som finns på den, liksom man också måste inse att det som hänt skadar Finlands anseende i omvärlden.
Just rikets anseende för oss tvärs över Östersjön till Rosenbad i Stockholm. Sverige befinner sig i sin värsta säkerhetkris på årtionden efter den muslimska världens reaktioner på åtskilliga koranbränningar.
För närvarande försöker utrikesminister Tobias Billström (M) gjuta olja på den ilska som riktas mot Sverige. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) ser i hast över lagarna för att försöka att hitta ett sätt att förbjuda skändandet av heliga skrifter utan att allvarligt kringskära yttrandefriheten.
Men statsminister Ulf Kristersson (M) har varit osedvanligt tyst.
När Kristersson till slut tog till orda var det för att bestämt förneka att han inte jobbade med det akuta läget, men något vidare meddelande till det svenska folket om vad han som regeringschef ansåg om detsamma hamnade i bakvattnet av indignationen inför ifrågasättandet.
Vi lever i en tid där ytterst få politiska ledare framstår som stora statsmän. Sådana som kan bära både nationellt och internationellt ansvar och vågar visa ledarskap när det ledarskapet är som allra svårast att visa.
Vi har Volodymyr Zelenskyj, som inför hotet att hans land ska förintas, tagit på sig ett närmast omänskligt ansvar.
Och vi har Finlands president Sauli Niinistö som i svallvågorna efter Rysslands olagliga attackkrig växt till en världsledare.
Men Niinistö avträder sin position nästa år – och vad kommer därefter?
Framför allt måste vi ställa oss frågan om inte också regeringschefer bör har större pondus, karaktär och kurage än det så många regeringschefer visar i dag. Våra allra närmsta inkluderade.
Varför är det så ont om riktiga ledare?
Jonas Bladh
tel: 266 38
