Det började inget vidare. När de första europeiska fallen av covid-19 konstaterade i Frankrike i slutet av januari 2020, och det stora utbrottet kom månaden senare i norra Italien, stod inte EU-länderna enade och solidariska. De italienska nödropen efter medicinsk utrustning möttes av egoistisk tystnad från de övriga medlemsländerna som hellre höll på sin utrustning än hjälpte kollegan i syd.
Därefter har stängda gränser, misstänksamhet och fingerpekande mellan medlemsländer följt innan EU-kommissionen till slut lade gemensamma förslag på bordet. Dels ett enormt paket för att återuppbygga den europeiska ekonomin, dels ett förslag om samarbete kring att köpa in vaccin.
EU slöt tidigt stora avtal med de främsta vaccintillverkarna om hundratals miljoner doser av de framtida vaccinen. Den sameuropeiska läkemedelsmyndigheten, EMA, har i snabbt takt – om än inte i lika snabb takt som motsvarigheterna i andra länder– godkänt de vaccin som kommit ut på marknaden.
Så långt har EU-samarbetet fungerat någorlunda väl. Precis som det borde vara.
I stora, gränsöverskridande, frågor ska EU vara en samlande kraft, en stor spelare globalt som hjälper stora och små medlemsländer att få muskler de aldrig skulle haft på egen hand.
Men ändå, EU-länderna ligger efter flera andra när det gäller att få och få ut det efterlängtade vaccinet. I de flesta medlemsländerna har runt tre procent av befolkningen fått åtminstone en av de två sprutor som krävs för ett fullständigt vaccin.
Samtidigt har Israel, som är världsbäst för närvarande, givit nästan 39 procent av invånarna en spruta, och närmare 23 procent är helt vaccinerade. I det ständigt utskällda USA har tio procent fått en spruta och tre procent har fått två.
Coronapandemin är, tillsammans med Brexit, EU:s största prövning på väldigt, väldigt länge. Den senaste stora påfrestningen kom i och med att AstraZeneca meddelade att EU skulle få markant mycket mindre av företagets vaccin än vad som tidigare var överenskommet.
Detta fick politiker runt om i unionen att öppet fundera över att länderna själva skulle sluta avtal vid sidan av de gemensamma man har inom EU.
Tankarna fanns till och med på Åland. ”Den offentliga ekonomin är även den satt under hård press. Ändå skulle det vara motiverat att sondera möjligheterna till inköp av nödvändig vaccinmängd på den internationella marknaden och inte behöva förlita sig på nationella fördelningsprinciper, som historiskt sett fördröjt tidigare åländska vaccinationskampanjer. 100-åringen Åland har allt att vinna på att bli en av världens första immuna besöksmål”, skrev John Holmberg (Lib) i Ålandstidningen den 21 januari i år.
Det är en förståelig reaktion. Alla länder, och framför allt de som har stora inkomster från turismen, vill nå så mycket av ett normalläge som möjligt fram till sommaren. Den rakaste vägen till detta heter vaccin. När politikerna i dessa länder då ser att EU, som den jätte unionen trots allt är, blir akterseglat av USA och Israel i tilldelningen av vaccindoser, är det klart att de reagerar.
Problemet är, precis som Finlands tidigare statsminister Alexander Stubb sade i Sveriges Radios Studio Ett i torsdags, att det då finns en risk för ”vaccinnationalism”. Tanken med samarbetet inom EU var att medlemsländerna tillsammans utgör en stor spelare, att de små länderna inte skulle hamna på efterkälken.
När flertalet länder nu till och med funderar över det tidigare totalhånade ryska vaccinet Sputnik riskerar vi att hamna i just den nationalism och EU-inbördes tävlan som Stubb varnar för.
När pandemin så småningom besegras kommer ett viktigt utvärderingsarbete för EU och dess medlemsländer. Man måste då finna svaret på vad unionen gjort fel när det strulat med leveranser av vaccin man redan ”säkrat”. Man måste förklara varför vaccineringen varit så mycket långsammare än exempelvis Israels.
Och man måste – framför allt – hitta en tydligare strategi inför nästa pandemi för att säkra folkets förtroende för EU som en sammanhållande länk som klarar av att serva sin befolkning.
