Redan innan den tidigare Kd-ledaren Göran Hägglunds parlamentariska kommitté presenterat beredningen om public service framtid gick debattens vågor höga. Lite generaliserande kan man sammanfatta den tidiga kritiken med att den slog fast att att nu kommer Sverigedemokraterna och Moderaterna att strypa public service till underkastelse.
Oppositionspartierna S, V, Mp och C tog också avstånd från valda delar av beredningen och kritiserade skarpt majoriteten för vad den lagt fram. Framför allt vände man sig emot att finansieringen förändras och minskar under åttaårsperioden jämfört med tidigare år, och också vissa skrivningar kring jämställdhet, minoritetsspråk och sociala medier kritiserades.
Står då svensk public service inför sin snara död? Nej, knappast.
Om vi börjar med finansieringen är den minskning som föreslås i beredningen långt från exempelvis den 20-procentiga nedskärning som danska DR drabbades av för några år sedan. I stället för två procents ökning av budgeten varje år, som det varit tidigare kommer de tre public serviceföretagen att tre procent det första året, två procent de följande fyra och en procent de sista tre åren.
Man ska då minnas att det handlar om en summa på över nio miljarder kronor. SVT, SR och UR har redan satt sparplaner i verket och lär få göra ytterligare åtstramningar om förslaget går igenom. Det kommer att påverka innehållet och riskerar att påverka journalistiken. Det sistnämnda vore synd, för public service som nyhetsförmedlare är oerhört viktig i alla samhällen.
Samtidigt ska man komma ihåg att Sverige, liksom de flesta andra länder, har utmaningar med ekonomin. Vården krisar, rättsväsendet behöver pengar, försvaret rustas upp – många ska dela på slantarna och de flesta områden måste spara.
Värre än inbesparingarna är tankarna på en oberoende utvärdering av journalistiken. Detta har efterfrågats av moderater och sverigedemokrater eftersom deras väljare i stor utsträckning inte har förtroende för statsmedierna.
Här är man ute på tunn is. Public service, liksom alla andra seriösa nyhetsförmedlare, måste stå fria från påverkan av innehållet. Hur detta ska garanteras samtidigt som just innehållet ska utvärderas utifrån politisk vinkling är svårt att se. Detta är den mest oroande punkten i beredningen.
Beredningen skriver också att de uppdraget för public service-bolagen inte är ”multimedialt”. I huvudsak innebär det att man slår fast att bolagen ska vara noggranna med hur och vilka sociala medier man använder. Man tar också upp den möjliga negativa inverkan SVT:s och SR:s textnyheter på hemsidor och i appar har på privatägda mediehus.
Den diskussionen är i högsta grad intressant också för oss på Åland, där Ålands radio och tv på ett nästan övertydligt sätt utökat längden på sina artiklar på hemsidan de senaste åren.
Per Andersson, redaktör på SVT:s kulturnyheterna, beskriver beredningens slutsatser: ”2017 efterlyste SVT:s ledning tydligare riktlinjer för verksamheten online. Nu fick man det, men inte de riktlinjer man önskade. Ordern från politikerna är tydlig: SVT ska göra tv och SR ska göra radio”.
Oavsett vad man tycker om den beredning som Sveriges regering nu ska ta ställning till så är det viktigt att debatten förs. Public service är en för viktig del i det mediala utbudet och i demokratin för att inte belysas i debatt.
En sådan skulle vi behöva också på Åland, men de åländska politikerna har en tydlig beröringsskräck för allt vad Ålands radio och tv heter, trots att landskapet är ägare och finansiär.
Politiker ska inte lägga sig i innehållet i public service, men de yttre ramarna är inte bara fria att debattera – det är oansvarigt att inte göra det. Vad vill man ha ut av de två miljoner skatteeuros som man lägger på public service? Hur ska bolaget utvecklas i dessa föränderliga tider? Och hur ska Ålands radio och tv förhålla sig till de kommersiella mediehusen vars marknad man i dag glatt breder ut sig på och därmed underminerar möjligheterna till intjäning?
Det är frågor inte inte bara behöver diskuteras i Sverige, utan också på Åland.
Jonas Bladh
