Vid ett presstillfälle förra veckan uttryckte såväl Ålandsminister Thomas Blomqvist (SFP) som tjänstemän vid Justitieministeriet att kunskapsnivån om Ålands självstyrelse behöver stärkas vid ministerierna i Helsingfors. ”Det är klart att vi har kunnat identifiera att det finns en del brister i kunnandet i Ålandsfrågor inom regeringen och det ska vi försöka råda bot på. Sedan vet vi att det funnits en del brister i kommunikationen eller förmågan att kommunicera på svenska med Åland”, sade Ålandsministern.
Knappt hade hans ord tonat ut innan vi fick två tydliga exempel på när god kunskap och goda relationer ger ett gott resultat, och när motsatsen leder till irritation och spända förhållanden.
Vi tar det senare först. När Finansministeriet, trots att en diskussion enligt talman Bert Häggblom (Ob) förs med lagtinget om tillvägagångssättet, valde att annonsera ut tjänsten som landshövding på Åland visade man en sällsynt taktlöshet. Landshövdingen på Åland utses enligt självstyrelselagen av presidenten i överenskommelse med talmannen.
Det finns två alternativ till att ministeriet väljer att ta den här vägen; okunskap om självstyrelselagen och dess ställning visavi ”vanliga” lagar – och ren nonchalans där ministeriet vet vad som gäller men väljer att strunta i det. Är det bristande bildning i självstyrelsekunskap må det vara både förlåtet och lättåtgärdat, om det i stället är det senare alternativet är situationen betydligt värre.
Det andra exemplet, det goda, rör Inrikesministeriets behandling av förordningen om gränsbevakningsväsendet. Den 21 september gav landskapsregeringen (LR) sitt utlåtande över förslaget till ny förordning. LR kritiserade förslaget som ville ge tillstånd för icke svenskspråkig personal vid gränsbevakningen att kunna arbeta på Åland. LR konstaterade att det skulle bryta mot paragraf 36 i självstyrelselagen som fastslår att ämbetsspråket på Åland är svenska.
I slutet av förra veckan kom svaret. Inrikesministeriet ber i princip om ursäkt för att man missat att jämka förslaget mot självstyrelselagen och ändrar sitt förslag enligt Ålands önskemål.
Hur skiljer sig de två fallen åt? Säkert på många, många sätt, men det är samtidigt svårt att bortse att Inrikesministeriet är ett av få ministerier med vilket landskapsregeringen har en fungerande arbetsgrupp och särskilt goda förbindelser. Någon sådan grupp finns inte vid Finansministeriet.
Genom åren har vi lärt oss att Ålandskunskapen, som också Thomas Blomqvist påpekade, är högst varierande mellan tjänstemännen på ministerierna i Helsingfors. Inrikes- och Utrikesministerierna hör till undantagen där en bra arbetsordning mellan staten och autonomin jobbats fram. Finansministeriet ligger i det avseendet efter.
Specialsakkunnig Noora Löfström vid Justitieministeriet berättade vid pressträffen förra veckan att en handbok om självstyrelsen ska tas fram för tjänstemän i ministerierna. Det är bra, likaså det fleråriga projektet där statstjänstemän bjuds till Åland för insikt och utbildning i självstyrelsen.
Insatserna som statsrådet gör är bra, men det fråntar inte också de åländska politikernas ansvar för att stärka relationerna till Helsingfors. Exemplet med gränsbevakningsfrågan visar vikten av att orka invända när det kommer förslag från huvudstaden som inte går hand i hand med självstyrelselagen.
De senaste åren har LR gång på gång skickat mer eller mindre arga brev för att påpeka saker man anser går ut över åländsk behörighet. Inte alla gånger, snarare tvärt om, har man haft framgång i sina protester, men trägen vinner uppenbarligen.
De här två händelserna visar att det lönar sig att hålla hårt i principen att försvara självstyrelsen, men också att ju mer samarbete, ju bättre utbyggda relationer man har, desto bättre blir resultatet.
Jonas Bladh
tel: 266 38
