På måndag inleder lagtinget debatten om de budgetpolitiska mål och överskottsmål som landskapsregeringen (LR) lagt fram. I förslaget konstaterar LR att sparbehovet vida överstiger det som sattes upp i regeringsprogrammet för bara ett halvår sedan. Då behövde man spara 16 miljoner för att få budgeten i balans till 2030, nu har 15 miljoner euro tillkommit i den ekvationen.
Finansminister Mats Perämaa (Lib) konstaterade när han presenterade förslaget att landskapets likviditet snabbt försämras och redan inom ett par år kommer ett behov av att låna vara verklighet.
För att klara budgetramarna räknade Perämaa upp ett antal punkter där LR anser att man kan och bör spara, allt från slopat sjukkostnadsavdrag till en översyn av turlistorna i skärgårdstrafiken.
Oppositionen var inte helt oväntat kritisk till landskapsregeringens förslag. Framför allt kritiserade man LR för att vara luddig och inte tydligt ha konkretiserat hur inbesparingarna ska göras och vad detta kommer att ge i reda pengar.
Det är en kritik som är rimlig. Allt för ofta numera lägger åländska regeringar fram förslag med luddiga kanter och otydliga konsekvensutredningar. Det är varken bra eller ansvarsfullt att föra politik på det sättet. Mycket bättre vore om man faktiskt hade sina förslag färdiga när de lades för lagtinget.
Å andra sidan kanske man kan ursäkta tilltagen en smula just den här gången då det ju handlar om första gången man tar det nya finanspolitiska ramverket i bruk, och säkert behövs det en smula rörelseutrymme innan det är helt invant för alla inblandade.
Inför debatten på måndag finns några frågetecken som våra folkvalda gärna får räta ut. Det mest grundläggande är om alla rör sig i samma verklighet. De senaste mandatperioderna har den finanspolitiska debatten på Åland emellanåt rört sig med flera verklighetsbeskrivningar. Inte sällan har den ena sidan beskrivit läget som bedrövligt, medan den andra viftat bort detta och förklarat att allt egentligen är fina fisken.
Hur är det nu? Av oppositionens reaktioner att döma tycks det ändå finnas en viss konsensus kring att det finns ett sparbehov i landskapet. Det är bra, för det gör det. Budgetunderskottet är stort, likviditeten på väg ner i källaren – då behöver man ta ansvar.
Samtidigt är det också lite märkligt att oppositionen, som ju (tillsammans med nuvarande regeringspartiet Centern) utgjorde regeringsunderlaget under hela eller delar av den föregående mandatperioden, inte såg att läget var sådant när de lade budgetarna.
Tvärt om gjorde ju regeringen Thörnroos det till en dygd att inte spara, utan hänvisade till att likviditeten var god. Det var den, men som dåvarande finansminister Roger Höglund (C) varnade för så kommer man inte ha en god likviditet med årliga underskott. Och där är vi nu.
Till sist måste också konstateras att landskapsregeringen gjort en stor miss. Precis som förväntat har reaktionen på de tuffa besked som finansminister Perämaa lade fram i mångt och mycket handlat om att sätta inbesparingarna mot de höjda ministerlönerna. LR måste ha insett den reaktionen – och kunde ha kommit undan den lätt.
Att inte lägga ett förslag på att skära ned på landskapsregeringens och lagtingets löner, med säg 10–15 procent, framstår som en politisk miss av stora proportioner. I stället har Moderaterna försökt vinna poänger på att föreslå just detta – trots att man så sent som för några månader sedan inte satte sig emot ökningen av ministerarvodena.
Måndagens debatt kommer att bli intressant av flera orsaker. Framför allt får vi hoppa på svar på två frågor: har man samma grundsyn på den sargade landskapsekonomin och kommer LR att konkretisera sina sparförslag?
Två ja, och det finns hopp.
Jonas Bladh
tel: 26 638
