70 procent av läkarbesök inom barn- och ungdomspsykiatrin, bup, används till utredning och behandling av adhd, enligt en ny rapport från Socialstyrelsen. Faran är att unga med andra problem inte får någon hjälp, menar myndigheten.
Det är inte så att man prioriterar adhd inom bup över allt annat. Jag skulle säga att siffrorna motsvarar trycket, säger Sven Bölte.
Han är professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap vid Karolinska institutet i Solna och har forskat och arbetat med neuropsykiatriska diagnoser i 30 år. Enligt Bölte är problemet som adhd-frågan ställer något som kräver flera svar.
Adhd har blivit en samhällsfråga. En diagnos är biljetten till trovärdighet och att få hjälp. Men adhd är ingen sjukdom. Det är en funktionsvariation. Jag tror många reagerar på att "ska vi verkligen sjukförklara så många barn", men det bygger på ett missförstånd kring vad adhd är, säger han och fortsätter:
Vi har byggt ett ersättningssystem som bygger på diagnoser. Många får inte ersättning för sitt arbete om de inte är diagnostiserade.
Ett paradigmskifte
Socialstyrelsen flaggar förutom patienttrycket för att det är svårt att få kompetent personal att stanna inom bup. Bölte håller med om att "det på många sätt är underdimensionerat" men tror inte i första hand att fler anställda skulle lösa knuten.
För det första finns de inte på arbetsmarknaden, för det andra har man försökt det och det har inte ändrat situationen. Vi har längre och längre köer och fler som söker.
Det krävs ett paradigmskifte i frågan, fortsätter han.
Bölte menar att samhället inte får fastna i att "delegera problemet till psykiatrin".
Det är ett mångfaldsarbete, precis som med hbtq-frågan. Det måste vara naturligt att ha ett engagemang i frågan. Det här är ett sätt att vara.
Identitetsskapande
Sverige är på inget sätt unikt på området, enligt Bölte. En liknande utveckling ses, menar han, i "alla höginkomstländer".
Man har kommit lite olika långt, men det är samma. Sverige ligger långt upp tillsammans med USA.
Bölte lyfter också en annan anledning till att adhd hamnat i rampljuset.
Det har blivit identitetsskapande för människor. Man identifierar sig med gruppen. Så var det ju aldrig tänkt, medicinska diagnoser var inte tänkta för att man ska känna tillhörighet.
