Det blev ett väldigt känslosamt möte i målfållan när Hanna Öberg väl åkte över mållinjen, nästan sex minuter efter sin fyra år yngre syster.
Jag tänkte när kommer hon? Säger Elvira Öberg med ett skratt.
Jag ville få dela det här med henne, för jag hade inte kunnat stå här idag utan henne. Det är jag helt övertygad om. Att hon också levererade flaggan, det var mäktigt.
För Hanna var mötet minst lika känslosamt.
Det var jättefint, det var nog ändå det bästa som kunde hända med tanke på hur min dag var, säger hon.
Jag har blandade känslor. I ena vågskålen är jag jätteglad för Elviras skull, är det nån jag unnar att bli världsmästare så är det henne. Å andra sidan är jag jädrigt förbannad också, säger Hanna Öberg.
"Så lätt ger jag inte upp"
Hon blev pååkt i en nerförsbacke och föll så illa att bakkappan på geväret gick sönder. Hon kunde skjuta med geväret i liggserierna, men det hade också kommit in snö, så hon bommade fem skott i liggserierna. Hon bytte till svenskarnas reservvapen inför ståserierna.
Men det hade varit enklare att skjuta med mitt, säger hon efter att ha bommat ytterligare fyra gånger.
Någon tanke på att kliva av fanns dock inte, trots att hon var långt efter.
Så lätt ger jag inte upp, säger Hanna Öberg.
Stora känslor
Efter systrarnas guldkram var det stora känslor i hela det svenska laget efter att Elvira Öberg kört hem lagets första guld i detta VM. Ännu mer tårar blev det för Elvira Öberg när hon sjungit klart den svenska nationalsången – dock den andra versen två gånger.
Jag var osäker om de skulle ta en eller två verser. Bättre att jag sjön nånting, säger hon med ett skratt.
Efter sjungandet kom också tårarna på nytt.
Det är de ögonblicken man drömmer om. Det blir så mycket tankar när man står högst upp på prispallen, då blir det mycket känslor, säger hon.
Att få ta guld efter den resan som jag haft, det är så stort.
Elvira Öberg blev sjuk bara några veckor före VM.
