Tretton flickor anmälde sig till tävlingen 1944. En jury, som tillsatts av ungdomsgillet, fick välja lucian. Det blev Hedvig Larsson från Strömma i Hammarland.

I en annons inför firandet utlovades både en luciafest i stadshuset och en luciabal med två timmar dans i Societetshuset. Hur allt utföll kunde man läsa i tidningen som gavs ut den 16 december 1944. Där skildras händelserna i ett långt, detaljerat och entusiastiskt referat.

Ingressen löd: ”En stämningsmättad och vacker högtid i Mariehamn med vackra tal och bärande kraft – festen lämnade ett vackert minne och manar till efterföljd”.

”En djärv plan”

Under balen i stadshuset höll ungdomsgillets ordförande, studeranden och initiativtagaren till luciafirandet Åke Bamberg, ett tal som mottogs med livliga applåder och som återgavs i tidningen.

Han sade att firande med luciabrud och luciatåg inte hade förekommit på Åland tidigare, såvitt man kände till. Att ungdomsgillet nu tog den i Sverige omhuldade luciaseden, för att återplantera den på Åland, beskrev han som ”en djärv tanke, en djärv plan”.

Ungdomsgillet såg firandet som ett sätt att stärka livsglädjen, livsmodet och livskraften, i synnerhet för ungdomar som hade desillusionerats av de mörka makternas segertåg ute i världen.

”En hymn till ljusets seger”

Gillet kastade alla betänkligheter överbord och gick med glatt mod för att förverkliga drömmen.

”Liksom vi på julaftonen i julgranen med de tända ljusen se en symbol av naturens och människans förlossning ur tvång och mörker så se vi också numera i Luciafirandet en hymn till ljusets seger över mörkret, en hymn till den kärlek som tål allt, som försakar allt och som ger allt”, sade Åke Bamberg.

Det publicerades inga bilder i tidningen av luciafirandet 1944. Annat blev det senare. I Ålandstidningens arkiv finns mängder av fotografier som visar lucior, tärnor och korteger genom åren. Här visar vi några av dem.

Fotnot: Luciornas efternamn är de som de hette när de var lucior. Många av dem har därefter bytt efternamn.