Förrförra veckan skrev min kollega Annika Kullman om ”en öbos betraktelser” i gluggen. I stora drag handlar hennes glugg om de intensiva sommarveckorna på Åland och den sociala mättnad som många av oss känner efter, eller i samband med dessa.
Annika är diplomatisk och skriver bland annat att det är ”först när evenemangskalendern gapar tom och gator och torg tömts på folk som Åland känns som vanligt igen”.
Säg som det är Annika. Om inte du gör det så gör jag det. Äntligen är turisterna och alla så kallade sommarålänningar på väg härifrån. Skönt.
Jag fattar att turismen är viktig och visst unnar jag alla besökare ett litet smakprov på det vi ålänningar njuter av varendaste dag. Det gör jag. Men några veckor varje sommar räcker. Man blir ju helt slut.
För att inte tala om sista veckan i juli. Själva crescendot på hela sommarhysterin. Då går det ju inte att vara i närheten av Mariehamn. Det knuffas och skuffas. Skrålas och väsnas. Skorras och knorras. Härrigud.
Okej, lite överdrivet. Men ni fattar vad jag menar. Sista veckan i juli är en riktig helvetesvecka. Alla vill mig illa och är i vägen. Så känns det.
Fear of missing out (fomo), alltså rädslan för att missa någonting, har ni alla säkerligen hört om. För övrigt en fjantig om än helt begriplig förkortning det där. Fo-mo. Mycket hipster över det. Låter svengelskt också. Man skäms lite inombords varje gång man använder sig av uttrycket.
Nåväl. Till sak. Det finns nämligen en motsats också. En slags motreaktion. Håll i er nu. Joy of missing out, ”jomo”. Nu börjar det bli riktigt pinsamt. Jo-mo och fo-mo.
Hur som helst. Begreppet fick mig ändå att tänka till och känna efter. Glädjen av att missa någonting. Det låter inte så dumt. Tvärtom. Det låter till och med jäkligt bra. Jag menar, finns det något bättre än att slippa vara där det händer? Tveksamt.
Det skulle vara att bli av med alla turister då.
Nu njuter vi Annika! Oj, så vi njuter.