Min låtsaskompis Stella stormade in hos mig förra veckan. Hennes kinder glödde.
”Jag har roat mig med att läsa kommentarer på sociala medier om Åsub-rapporten om tidsanvändningen för obetalt arbete i hemmet. Det är så underhållande.”
Jag skakade på huvudet, jag och Stella har olika uppfattning om underhållning.
Hon fortsatte:
”Kommentarerna visar att det fortfarande är provocerande att lyfta värdet av det arbete som till största delen kvinnor gjort. Undersökningen visar också att män och kvinnor allt mer delar på omsorgsarbetet. Men det nämner ingen.”
Stella tog fram nagellacksflaskan och började lacka naglarna.
”Det är så konstigt att det ska vara så eldfängt, speciellt för män, att ens antyda att fördelningen fortfarande är orättvis och att man ska hjälpas åt med markservicen. Jag tror det har att göra med dåligt samvete och rädsla för att kraven ska öka.”
Jag skakade på huvudet. Stella ska då alltid hitta någon ursäkt för alla. Hon reste sig och viftade med händerna medan hon kritiskt granskade mina fönster.
”Det skulle inte skada om du skulle öka andelen hushållsarbete på ditt schema.”
”Nej, jag tar hellre den delen med att byta däck och skotta snö, som männen ofta framhåller är minst lika tungt. De få gånger man behöver göra det”, sade jag surt.
Stella rotade runt i mitt kylskåp medan jag försökte hitta på en orsak att få henne att gå.
”Den här osten är ju gammal. Här finns inget att äta.”
Jag knuffade bort henne från köket.
”Det beror på att i det här hushållet gör ingen det obetalda hemarbetet. Förresten har inte Åsub något att göra med vad jag gör hemma.”
Med ett skratt och ett överseende rufs i mitt hår gick Stella mot dörren.
”Det är tur att någon fortfarande orkar bry sig om jämställdhet, trots att det väcker så här starka känslor.”
Och så var hon borta.
