I dag börjar bokrean och min plan är att slå till på en bok av Rachel Cusk. Jag vill läsa allt hon ger ut så att jag sedan, när hon får Nobelpriset, för första gången i mitt liv ska kunna säga att jag läst pristagaren redan när denna förkunnas. Det har nämligen aldrig hänt förut. Jag har inte ens lyssnat på Bob Dylan.
Men jag har sett Bob Dylan! På tv, alltså. Han var en av artisterna som medverkade när låten ”We Are the World” spelades in för ganska exakt 40 år sedan. En otrolig tillställning, som dokumenteras i ”The Greatest Night in Pop” – en film på Netflix som jag har sett FYRA gånger det senaste året. Ett personligt rekord bara det, men jag skulle lätt kunna se den en femte gång.
Inte för att jag tycker att ”We Are the World” är en särskilt bra låt. Det tyckte jag inte ens när låten var ny och jag var 14 år. Men det är en väldigt underhållande film, särskilt för den som var ung på 1980-talet. Och den är fullspäckad med roliga citat av den tidens största artister.
Tina Turner, Michael Jackson och Bruce Springsteen är bara några av alla som ställde upp. Flera av artisterna blev ”starstruck” av de andra under inspelningen. När Kenny Loggins såg Diana Ross kände han att man nått en helt ny nivå. Diana Ross bad i sin tur om Daryl Halls autograf eftersom hon var hans största fan. Cyndi Lauper var orolig för att hon var underklädd. Och Lionel Richie säger att han befann sig i ”the intimidating circle of life” bland alla solisterna.
Men mest minnesvärd av dem alla är i mitt tycke den krisande Bob Dylan. Bara de sekunder han är med gör det värt att se den här filmen om och om igen.
Det enda man inte fattar är varför det tagit nästan 40 år att göra en film av materialet. Men vissa saker får man bara vänta på. Nu bidar jag till exempel min tid med Rachel Cusk, fram till den dag när även jag äntligen och helt oironiskt kan ropa ”Äntligen!” om ett Nobelpris.