Hela mitt liv har jag drömt om att kunna tala franska flytande. Varför vet jag inte riktigt, gissningsvis handlar det om en romantisk dröm om att strosa över Seines broar i Paris och till fullo behärska det där vackra språket.
Säkert är det någon film jag sett som gett inspiration, kanske också Émile Zolas roman ”Nana” har påverkat. Länge såg det ut att kunna bli verklighet. För utan att skryta (eller nåja, men ja ja) så var jag för jäkla duktig i franska. Jag läste franska sex år i skolan och hade idel tior och skrev laudatur i studenten. Min lärare sade åt mig efter studenten: ”Nu har du världens chans. Åk till Frankrike i ett år, lev där, jobba där och utsätt dig för språket. Då kommer du att vara flytande i franska resten av ditt liv.” Det lät onekligen otroligt lockande.
Och jag hade det som plan, men sedan kom livet emellan. Jag var 19 år och kär och kunde inte tänka mig att lämna tillvaron just då.
Och nu då, så här x antal år senare? Jo, jag kan verkligen ångra att jag inte åkte i väg.
Jag tror att hjärnan i den åldern är supermottaglig för den typen av färdigheter, att jag på riktigt obehindrat hade kunnat tala franska nu. I stället har jag ägnat mig åt att överfalla fransmän närhelst jag träffat dem, antingen på hemmaplan eller utomlands, i hopp om att få öva på mina kunskaper. ”Bonjour, je mappelle Eva et je parle un peu française, voulez-vous parler avec moi?” I princip har jag dykt på dem och frågat om de vill prata med mig och de flesta har väl lite diskret dragit sig undan efter en kortare pratstund. Bäst har det varit på flygplan, då har de inte riktigt kommit undan. Men jag minns att en dam efter en stunds småpratande med mig var noga med att sova resten av resan.
Men är det för sent nu då, kanske jag fortfarande kan lära mig? Hjärnan är kanske inte fullt lika alert, men viljan är ju det som räknas mest.
I stället för att antasta mina stolsgrannar på flyget ska jag kanske bara boka den där språkkursen nu.