Det enda som hörs är det gnisslande ljudet från polarens fiskerulle av modell äldre och fåglars klagosång när något bete ramlar för nära dem ...
... För några dagar sedan åkte jag och två kompiskollegor till en stuga i Lemlands skärgård. Den reser sig halvt majestätiskt över klipphällarna och de stora panoramafönstren ger tusentals tum av underhållning att titta ut på. Vem behöver en dumburk när det finns verklighet?
Det vi hade oroat oss för i den gemensamma Messengergruppen – ösregn och stormvindar – kändes väl ute på vattnet långt borta. I stället hade vi ett perfekt äventyr som hämtat från en bok skriven av Astrid Lindgren. Nordisk prakt när den är som vackrast.
Samtidigt infann sig ett lugn inom mig, ett sådant jag bara får när jag är ute på sjön. Det spelar ingen roll vilket vatten det handlar om, mexikanska golfen, norska Atlantkusten, en insjö i Sverige eller någon av Östersjöns skärgårdar. Tiden går utan att jag tänker på det, telefonen – ja, den låg inpackad djupt i någon väska. Allt handlade om nästa kast, nästa förhoppning av att nypa tag i en fisk.
Efter fyra, fem timmar – och fem gäddor samt en id senare – lade vi undan de sista dragen och satte kurs mot stugan för nästa rond: Hamburgare, potatis i ugn samt drycker av varierande värden av alkohol. Timmarna flög förbi och någon timme efter midnatt satt jag och nickade till medan de andra två fortsatte att hålla låda. På snarare mer än mindre ostadiga fötter lyckades jag plocka ut mina lakan från väskan, säga godnatt och sedan däcka i sängen efter en lång, magisk trivsam dag.
Oh Boy, vilken härlig dag!