DET FINNS ÖGONBLICK i livet som man gillar och det finns ögonblick i samma liv som man inte gillar något vidare. Att sitta hos frisören tillhör den senare kategorin. Eller rättare sagt kategorin ögonblick som man inte gillar alls. Snudd på hatar.
För att det här ska bli rätt krävs det kanske en förklaring.
Jag har absolut ingenting mot att bli snygg i håret – det lilla som finns kvar. Det är till och med så att jag alltid blir nöjd med resultatet. Alltid.
Jag känner mig fasen lite snygg emellanåt. Till och med att jag kan ta av mig kepsen i offentliga rum under de närmste dagarna efter mitt besök hos den lokala frisören.
DET ÄR NÄMLIGEN tiden då jag sitter där som är problemet.
”Nästa, varsågod” – och sedan väntar många långa minuter där man tvingas stirra på sig själv samtidigt som man har det där skynket med den lilla papperskragen fäst runt halsen.
För man hittar saker.
Inte var väl min näsa så stor förra gången?
Och är inte den ena näsborren större än den andra?
Och sned?
Fasen vad rynkigt jag blivit!
Sedan tillbaka till näsan igen. Hela näsan är ju sned. Och platt på ena sidan. Och rynkig!
Man kanske skulle googla in på en sida för plastikkirurgi. Så här kan det inte se ut.
Och kolla öronen! Gigantiska!
NÄ, NU FÅR JAG SLUTA. Det är inget fel på min näsa, mina öron och min skrovliga hud. För att inte tala om de buskiga ögonbrynen. De sneda.
Men vem är killen som sitter där mittemot?
”You talkin’ to me?
Robert De Niros klassiska citat från 1970-talsfilmen Taxi Driver dyker upp.
”Nöjd så”, säger frisören och bryter konversationen.
”Tack, mycket”, säger jag samtidigt som vi – jag och fulingen på andra den sidan – reser oss upp.
Sex veckor till nästa gång vi ses.
