Efter studenten åkte jag till Asien. Jag gjorde den klassiska backpackerresan man gör i syfte att hitta sig själv bland risfält och de uppfällbara sängarna på nattågen. För mig var det en självklarhet att resa efter studenten. Jag tänkte att det måste man ju, för när man tagit studenten är man vuxen och då har man en skyldighet att hitta sig själv. Och det går som bekant inte att göra någon annanstans än i Sydostasien.

Min bästa kompis valde att inte resa någonstans. Jag förstår givetvis att det inte är ett val för alla, att alla inte har möjlighet att resa och vara borta i flera månader. Men hon hade det. Hon hade kunnat följa med, åka vart som helst. Men hon valde att stanna hemma, och jag kunde inte för mitt liv förstå varför.

Jag ville att hon skulle följa med mig, lade fram förslag på resmål och hostels och surfskolor vi skulle kunna anmäla oss till. Men hon ville inte. Hon sa att hon hellre hittar sig själv på hemmaplan först, innan hon reser någonstans. Och på det svarade jag att det faktiskt inte är möjligt att hitta sig själv i Trelleborg.

När sommaren var slut åkte jag till Bangkok, precis som fler andra i klassen. Någon flyttade till Australien, någon till Barcelona, andra säsongade i Alperna. Min bästa kompis skaffade lägenhet i Trelleborg.

När alla vi som rest kom tillbaka och åren gick, skulle det visa sig att stanna i Trelleborg kanske inte var en så dålig idé ändå. I dag är min bästa vän nämligen den mest grundade av oss. För hon var den enda som förstod, att om man ska hitta sig själv på riktigt kan det inte göras genom yttre omständigheter. Och idag reser hon jättemycket. Inte för att hon vill komma bort från något, inte för att hon vill hitta något, utan bara för att hon att hon vill.

När man tagit studenten är man vuxen och då har man en skyldighet att hitta sig själv. Och det går som bekant inte att göra någon annanstans än i Sydostasien.