Om några dagar hoppar jag och min alldeles för stora resväska på Stockholmsfärjan. Då är min tid på Ålandstidningen och på Åland slut. Åtminstone för den här gången.

Men innan jag loggar ut mig från alla program, stänger ner datorn och städar mitt skrivbord ska en sista glugg skrivas.

När jag tänker efter är det nog detta som varit det allra svåraste under mina åtta månader på Åland. Att komma på vad nästa glugg ska handla om. För vad tusan skriver man om, när man får skriva om (nästan) precis vad som helst?

Mina gluggar har under året handlat om exempelvis svampplockning som aktivitet, hur höstmörkret får dagarna att kännas korta och att gå på bokmässa digitalt. Varför då, undrar ni. Varför väljer man att skriva om svamp när man får skriva om precis vad som helst? Jag har inget bra svar på det. Det var helt enkelt det jag kom på i stunden.

Man skulle kanske kunna tro att det är enkelt att komma på något att skriva om, när möjligheterna är oändliga. Men faktum är att ju friare händer man får, desto svårare blir det.

Så nu sitter jag här som så många gånger förut. Utan en aning om vad jag ska skriva om, trots oändliga möjligheter. Kanske borde jag ta tillfället i akt och avsluta min glugg-karriär med att summera min tid på Åland?

Jag har trivts väldigt bra. Jag har trivts med lugnet, med att alltid ha havet nära, och med den värme och gästvänlighet som ålänningarna har visat mig. Och jag har lärt mig mycket nytt. Inte minst om språkskillnader. Jag reagerar inte längre på ordet ”inga”, eller när någon frågar om jag ”har varit dit” i stället för ”varit där”. Jag reagerar faktiskt inte ens när någon säger att de ”har det kallt” (till den som inte förstår vad det finns att reagera på: det heter att man fryser).

Min tid på Åland har varit väldigt fin. Men nu är den över. Nu är klockan 16.30 och det har blivit dags att stänga ner datorn och tacka för mig. Det var det. Den sista gluggen.