Ett ständigt aktuellt ämne på sociala medier är politiker, deras beslut, deras förstånd och vad man borde göra med dem.

Sällan är åsikterna så samstämmiga som när man hittat en gemensam fiende kring en fråga som engagerar. Det är som att alla spärrar släpper, det man (förhoppningsvis) någon gång lärt sig om respekt och god ton i debatten försvinner som en pust från en vindmöllevinge.

Det är lätt att glömma att politiker inte är en egen ras. De är som vi andra, en del är mer resistenta mot fakta, andra mindre. En del är stolliga, andra inte. Deras enda utmärkande drag är att de blivit valda att företräda andra med liknande åsikter. Det ingår kanske en viss våghalsighet, eftersom man gör sig till lovligt byte för osakligheter och påhopp.

Det finns förstås olika åsikter om huruvida politikerna fattar vettiga beslut eller inte. Bakom våra folkvalda politiker finns en stab med tjänstemän som sitter på kunskapen och kompetensen som fattas hos politikerna, men alla politiker är inte benägna att lyssna på dem. Som vi alla andra.

Den springande punkten är att någon måste göra jobbet i en demokrati. De som hörs mest och aggressivast i sociala medier är sällan de som har de långsiktiga lösningarna på problemen och de vill knappast heller ta ansvaret för några beslut som påverkar hela Åland.

Att en anhörig till en lagtingsledamot upprörs av Saltviksrevyns parodi på politiker säger en hel del om hur debatten blivit. Det som tidigare var godmodig parodi, blir droppen som får bägaren att rinna över. Debatten är inte längre en debatt. När man inte kan komma med sakliga argument, ger man sig på dem som faktiskt vågar ta ansvar för besluten, även om besluten kanske inte alltid faller väl ut.

Jag har svårt att tro att förslag som att alla politiker ska buntas ihop och skickas till valfri annan ort löser Ålands problem, men ser fram emot sakliga argument som driver den tesen.