Om man skulle fråga ett större antal personer hur de skulle definiera en sommaraktivitet skulle nog många säga att bada i havet är en typiskt grej att göra. Det skulle nog även jag säga om jag fick frågan, men häromdagen slog det dock mig att antalet gånger jag frivilligt går och tar mig ett dopp under somrarna bara blir färre och färre för varje år. Denna sommar har jag simmat hela två gånger i havet. Båda gångerna skedde också i anslutning till bastubad, så de kanske inte ens räknas som riktiga dopp. Det är väl bara att inse – jag har blivit en badkruka.
På ett sätt kan jag tycka att det är lite synd. Jag menar, finns det något härligare än att en varm sommardag hoppa i vattnet från en brygga för att svalka sig?
Problemet är bara att det behöver vara just dessa komponenter. Jag badar inte om det inte är tillräckligt varmt i luften, helst över 21 grader. Dessutom får det inte vara för kallt i vattnet, då blir njutningen i stället en pina. Jag skulle säga att den optimala temperaturen är runt 19 grader, gärna får det vara varmare än det.
Jag förundras över de som kan förbise iskalla temperaturer, bara stega rakt ut i vattnet och låta det omsluta en, och samtidigt tycka att det är uppfriskande? Ännu värre, de som bara hoppar rakt från en brygga utan att ens ha känt på vattnet? Själv måste jag ta små steg för att vänja min kropp med den kölden jag utsätter den för.
De senaste somrarna tycker jag dessutom har varit väldigt ostadiga och inte särskilt varma. Det har inte blivit många soltimmar för min del i alla fall, och därmed inte heller många chanser till dopp i havet.
”Men man kan ju ta kvällsdopp?” kanske någon tänker. Ännu värre! Då värmer ju inte ens solen och temperaturerna är ännu kallare än på dagen. Såvida det inte ingår bastu får du inte med mig.
