”Peppar peppar, ta i trä” är den magiska ramsan för att något ovälkommet inte ska inträffa. Jag skulle inte beskriva mig själv som skrockfull, men nog händer det att jag knackar mig själv i träskallen ibland när jag sagt något jag senare inser att jag inte vill ska inträffa.
För nog hjälper det? Det är många gånger jag sagt något för att senare rätta mig själv. ”Vad skulle hända om flyget kraschar?” eller ”tänk om jag går och blir förkyld innan helgen?”. Nej, peppar peppar, så händer det inte.
En kväll för ett par veckor sedan verkade det som att jag ville testa ödet lite extra. Jag, min syster och min mamma åkte ut med vår lilla båt som vi har nere vid vassen ett par hundra meter från där vi bor. Det är ingen fräsig skuta, men med sin lilla snurra tar den oss ut till en liten ö med bastu och brygga där vi skulle bada och njuta av solnedgången.
Väl i bastun frågar jag mamma hur länge det skulle ta att ro hem, om det var så att snurran skulle paja. Trots att vi sitter på laven i en vedeldad stockbastu så glömmer jag att ta i trä. ”45 minuter kanske”, svarar hon.
Kvällen fortsätter och efter att ha bastat, simmat och fikat packar vi ihop och puttar ut båten från stranden för att bege oss hemåt. Den lilla motvind vi hade ut till holmen har lagt sig och det är alldeles stilla på sjön. ”Sämre kunde man ha det” kläcker jag ur mig när vi kommit kanske hundra meter ut på vattnet. Sekunden efter börjar motorn hosta, och sedan blir det tyst.
Efter ett antal meningslösa försök att få liv i snurran accepterar vi att det är årorna som ska få ta oss hem. Som tur var hade vi ingen nöd och vi kunde nästan njuta av den långsamma färden hem i solnedgången.
Under roddturen frågade jag mamma vad vi skulle göra om en åra gick sönder. Som tur var knackade jag mig i skallen direkt efter, så vi fick ro hem ostört, i 45 minuter.