Jag har så gott som under hela mitt liv tyckt att det är roligt med sport och genom åren också provat på det mesta. Jag skulle inte säga att jag varit särskilt bra på någon sport, men duglig på det mesta. Jag vill också hävda att jag aldrig haft någon föreställning om att jag skulle vara bättre eller sämre än vad jag är på något.

En ganska bra egenskap om jag får säga det själv, men med sådan medvetenhet blir det också allt svårare att finna glädje i tillvaron.

Innebandy är kanske mitt tydligaste exempel. Det sysslade jag med en del i tonåren, men efter ett uppehåll på några år och delvis försämrad fysik var merparten av glädjen försvunnen.

Det spelar egentligen ingen roll vilken nivå det handlar om. Om jag sysslat med någonting på en given nivå någon gång, och sedan inte klarar av att hålla mig i närheten av nämnda nivå. Då är det inte roligt.

När x procent av alla passningar hittat rätt och y procent av skotten träffat målramen – och så plötsligt gör det inte det längre. Då blir det förstås tråkigare, och detsamma gäller allt från fotboll till gaming som jag ägnat tid åt genom åren.

Ett alternativ är förstås att lägga ner det grovjobb som behövs för att bibehålla nivån, men det är i de flesta fall inte aktuellt. Sedan finns det annat som kan vara roligt med sådana sporter eller aktiviteter, men det finns alltid ett prestationsrelaterat skuggstreck som drar sig över glädjen.

Tur då att man i vuxen ålder ännu kan börja med nya sporter, där ingångsnivån är så låg att framstegen blir tydliga omedelbart. Det kan förstås stundvis vara frustrerande att se hur proffsen gör på tv, men så länge mina egna inre referenser är obefintliga spelar det ingen roll. Känner jag att min nivå är rimlig och hela tiden blir lite bättre är åtminstone den prestationsbaserade delen av skallen nöjd.