Jag kastar och vänder mig, svettpärlorna rinner ned för pannan – men paniken som tagit greppet om mitt hjärta har försvunnit.
Det är natten till tisdag och låt mig förklara den här dramatiska inledningen.
Ni vet när två familjer träffas för första gången, till exempel att dina föräldrar möter upp din bättre hälfts föräldrar.
Hur kommer det att gå?
Farsan kan ju vara lite raljant ibland medan motpartens mamma har en tendens att stirra väl djupt i tetraboxen med vin.
Ungefär så var det för mig när mina två tidningsfamiljer skulle träffas, nya kärleken Ålandstidningen och ex:et Sundsvalls Tidning.
Som tur var så var det i samförstånd jag lämnade Sverige och vi hade inga barn tillsammans, något som bara hade krånglat till det.
Två bilar tog färjan från Eckerö men strax efter Trästabron upptäckte vår bil, vi var tre personer i varje, att föraren – som inte ska namnges – i den andra bilen verkade vara ute på en torsdagssväng och gled fram X antal kilometer i timmen långsammare än förslaget på skylten vi nyss passerat.
Sagt och gjort, vi dundrade förbi och fick, när vi ankommit till Sundsvall, sms:et ”Vi är lite sena”.
De tog en timme och 45 minuter längre för dem att komma fram jämfört med oss, på en sträcka som tar under fyra timmar att köra.
Därför låg jag och vred mig. Jag drömde att jag var tvungen att ringa min tidigare chefredaktör för att förklara varför vi var så sena till studiebesöket, något hon inte alls uppskattade.Tvärtom.
Jag lyckades somna om, så någon sanndröm var det inte, vi var alla framme vid redaktionen i god tid och sedan gick hela dagen i ett.
En givande, rolig och framför allt utbildande resa.
Speciellt i den bil som körde snäppet snabbare än en snigel.
På vägen till Grisslehamn insåg föraren att bilen var sexväxlad, inte fem.
Fortsättning lär följa.