Sällskapsresans filmer tröttnar jag aldrig på. Fast premiären för den första filmen var 20 år innan jag föddes fastnar jag fortfarande varje kväll i soffan under jul, lika taggad varje år.
Jag har influerats mer av Sällskapsresan än vad jag har förstått. Jag vill åka till ett ställe nära Tyskland på mitt utbytesår, och då kommer jag att passa på att säga ”Herr Ober, eis bitte”. Guten morgen låter ju också mycket mysigare än god morgon. Jag kan inte fler ord på tyska än de jag har lärt mig från filmserien.
Sällskapsresans citat kan jämföras med en mening som alla säger under jul, när någon i familjen bara måste säga ”en sådan färg skulle man ha” när nissarna målar färgen på schackbrädet. Man glömmer aldrig orden.
På vintern ekar dessa citat i mitt huvud: ”Tyngden på dalskidan älskling” och ”Bästa svängen – Hökarängen”.
Nu på sommaren tänker jag på de oerfarna båtägarna Arne och hans fru. Speciellt när de ska få lite båtkänsla och väljer att sova under köksbordet. Det gäller att förbereda sig så bra som möjligt.
När vi åker under Lemströms kanal och det är broöppning är jag alltid lite nervös att någon segelbåt ska fastna med masten under bron, så som det gick för Arnes familj.
Citaten kan dyka upp i mitt huvud när som helst, när jag tar tuggummi på jobbet får jag nostalgi från ”Har du någe karra? Nä men jag har tuggummi”
Det är något charmigt över dessa filmer som inte kan göras längre. Fast filmerna är typiskt svenska och ska representera den svenska familjen tror jag att de flesta ålänningar kan känna igen sig i vissa scener.
När vår familj är utomlands tänker jag alltid på ”Finns det svenskt kaffe på hotellet?”. Eftersom vi brukade ta med eget kaffe för att slippa hemlängtan.
I stället för att gå till Pepes Bodega i helgen får jag nöja mig med Arken.