Svenska Folkhälsomyndigheten (FHM) gick nyligen ut med rekommendationer om skärmtid. En tumregel är att små barn 2–5 år använder skärm max en timme per dygn, barn 6–12 år en–två timmar och barn 13–18 år två–tre timmar. Barn under två år ska inte använda skärm alls.
Föräldrar över hela landet, inklusive Åland, tog emot nyheterna med blandade känslor. Alla förstår att mer skärm än nödvändigt stjäl tid från de fysiska kontakterna, från kreativitet och läsning för att nämna några exempel. Men är det endast av ondo?
Flera experter har uttalat sig kritiskt i medierna om FHM:s rekommendationer. Många håller med mycket, men menar att de givna tidsgränserna saknar forskningsstöd. Psykologen Siri Helle säger till exempel att det inte handlar lika mycket om tiden som vad man ägnar sig åt.
Utan att vare sig folkhälsoexpert eller psykolog är det just den åsikten jag har. Jag vet att många unga inte har ett socialt liv utanför till exempel spelandets värld. Om ens enda vänner finns på nätet – hur ska man begränsa det? Alla de som gärna umgås med vänner ”i köttet”, alltså fysiskt, har kanske inte cykelavstånd till varandra och begränsas av umgänget av rent praktiska själ.
Då är det väl fantastiskt att de kan videosamtala eller spela Roblox på distans – men prata som om de gjorde det tillsammans i någons rum?
Att exponeras inom tidsgränsen på en timme om dagen för direkt skadligt material måste på alla sätt vara värre än fyra timmar som är utvecklande.
Jag håller med Lisa Thorell, professor i psykologi, när hon säger att faran ligger hos barn som använder digitala medier som en flykt för att de mår dåligt och därmed har högre risk att utveckla ett beroende.
Så ja, skärmvanor är individuellt och kräver ett samspel mellan vårdnadshavare och barn. Jag tror på att barn också måste bli bekväma i att ha tråkigt, de snabba klippen gör en mattelektion utdragen annars.