Alla har vi någon form av fobi tror jag. Till de vanligaste fobierna hör fobi mot spindlar och ormar. De djuren klarar jag av ganska bra. Jag har inga problem att ta en stor spindel i benet och hiva ut den. Ormar har jag stor respekt för men är samtidigt lite fascinerad av dem. De är äckel-intressanta när de krälar omkring och dessutom är de nyttodjur.
Men det finns ett djur jag har enormt svårt med, nämligen råttor. Trots att deras ansikten inte är fula är de enligt mig de obehagligaste djuren på vår jord. De trivs i kloaker och bland sopor, de sprider sjukdomar, de är fruktansvärt smarta och förmodligen en av få djurarter som skulle överleva riktigt extrema klimatförändringar. De kan bli stora som katter.
Allt har sin upprinnelse i några skräckfyllda veckor i vår lägenhet där jag växte upp i Åbo. En stor renovering av källaren hade gjorts efter en brand och vår lägenhet var på första våningen. Ett rör som nådde upp till vårt kök hade man glömt att täppa till och resultatet av det märktes inom några dagar. Vi hade en katt och plötsligt började hon intressera sig för soporna i köket. Någon dag senare hittade vi en död råttunge på vardagsrumsmattan och nästa morgon en till. Så där höll det på och husets disponent ryckte på axlarna och tyckte vi var fåniga som orkade klaga över små söta möss. Tills en kväll då det lät ovanligt mycket från soporna. Jag var ensam hemma och såg hur katten gjorde sig redo. Rös och gick ut och festade och försökte glömma allt. Då jag kom hem låg en gigantisk död råtta på mattan. Katten hade sår och bitmärken och var märkbart skärrad. Jag fick en panikattack och hade inte min vän haft sinnesnärvaro att plocka upp råttan i en soppåse hade jag fortfarande varit kvar i Åbo och sprungit omkring och skrikit i falsett.
Sedan dess klarar jag inte av de djuren. Jag lider av musofobi som det tydligen heter på fackspråk och det går att bota med KBT. Men jag vill inte lägga mina pengar på det.