Snart är sommaren slut men misströsta ej, än finns tid och möjlighet för roliga aktiviteter och fester innan höstens stora vemod rullar in. Jag tänker i synnerhet på kräftskivor.

Sensommaren är kräftkalasens tid och i och med jag själv deltog på en kräftskiva nyligen har det fått mig att reflektera över fenomenet.

Egentligen är jag ingen stor kräftfantast, men fest går jag gärna på. Det är inte så att jag ogillar kräftor, men jag tycker att det är rätt pilligt att äta dem.

Jag äter hellre räkor och andra tillbehör framom själva kräftorna på ett kräftkalas. Några kräftor brukar jag ändock alltid stoppa i mig, det heter ju trots allt kräftskiva och inte räkskiva.

Ju mer jag tänker på kräftskivor, desto lustigare finner jag konceptet. Hur skulle man förklara och beskriva en kräftskiva för en person från en annan kultur?

Kräftfantasterna sammanträder under festliga omständigheter för att kalasa på små rödfärgade skaldjur med spretiga antenner och fåniga stjärtar. Kräftor kan förvisso köpas året om i de flesta mataffärer men enligt traditionen ska kräftkalasen firas i augusti och september.

På en kräftskiva ska man klä sig i komiska attiraljer så som hattar, slipsar och antenner i sann kräftanda. Omgivningen ska pyntas och dekoreras med lyktor, girlanger och utsmyckade bordsdukar. Man kunde nästan tro att det vore fråga om julafton.

För en del vuxna kräftfantaster finns även ett annat element som står i fokus på en kräftskiva. På borden finns servetter med sånger som handlar om kräftor, rus och bus och de ska sjungas i samband med att man dricker ur de små glasen på fot.

För en utomstående kan nog en kräftskiva i det närmaste betraktas som en sektliknande sammankomst bestående av ett gäng dårfinkar, men vad gör väl det? Man måste få roa sig emellanåt. Länge leve lustiga traditioner och kräftkalasen!