Sommaren på Åland är som en delikat trerättersmiddag, med försommaren som förrätt. Det är juni men också delar av maj som sätter tonen för hela sommaren. Och precis som på de flesta restauranger brukar det vara just förrätten som smakar bäst.
Förväntningarna är relativt låga och tankarna ofta på annat håll. Förutom att vi fortfarande är hungriga och törstiga vågar vi dessutom ta ut svängarna lite mera. Det gör inte så mycket om förrätten inte faller oss i smaken, tänker vi. Det är ju ändå bara den första av tre rätter. Det här med bambuskott och smörslungade turturduvor låter spännande. Den tar vi. Fritt översatt: det gör inte så mycket om juni regnar bort. Vi tar dagen med ro och som den kommer – och allt som oftast blir den bättre än vi tänkt oss.
Juli är i sin tur den givna varmrätten. Med uppskruvade förväntningar och desto högre kostnader går vi för ett säkert kort. Något som vi ätit förut och som vi vet att är gott. Schnitzel och pommes på Salteriet, smörstekt abborre på Glada Laxen och räkmacka på ÅSS. Med andra ord: Vi gör det vi alltid har gjort – och som vi alltid kommer att göra. Det som vi vet att vi gillar mest. Vi är på stugan, ute med båten, köar till Indigo, badar i Slemmern, ränner på Rockoff och dricker öl på Knorring. Det smakar gott och visst är vi nöjda. Men efteråt konstaterar vi ändå att förrätten var bättre.
Och så var det dags för efterrätt, alltså augusti. Vissa nöjer sig med två rätter och ber om notan, som redan börjar bli ganska mustig. Det är ju en dag i morgon också, tänker de. Andra går för både kaffedrink och banana split. Här gäller det att krama ur det mesta av sommaren. Blandade känslor. Ska man lämna festen eller fortsätta den?
Själv brukar jag vara i valet och kvalet. Jag är inte så sugen på efterrätt men vill ändå inte gå hem. Det betyder att jag beställer ytterligare en öl samtidigt som jag hoppas att någon annan ska erbjuda sig att ta notan.
För vem vet? Plötsligt händer det.