Mammas katt Shiwa har upptagit mina tanker den här veckan. Och känslan av att vara med och avsluta ett liv.
Javisst, jag lägger ut råttfällor och jag slår ihjäl flugor, inte helt utan betänkligheter, men ändå. Shiwa var en älskad katt.
I korthet; Shiwa var gammal och hade redan tidigare börjat visa tecken på att han inte riktigt var i skick. Men senaste helgen fick han problem med bakbenen och tappade matlusten. Det blev akuttid hos veterinär.
Shiwa är en utekatt som är van att ströva i Saltviks skogar och berg och sitta och titta ut över Inre Verkvikens yta. Att sitta i en bur i en bil in till stan gjordes inte utan högljudda protester. Väl hos underbara och tålmodiga veterinären Maria kunde mamma och jag inse att Shiwa blivit mager och gammal.
Maria förklarade tydligt alternativen och mamma fattade beslutet. Vi sade farväl åt Shiwa, han fick sprutorna och begravdes vid sidan av alla andra djur som bott i hans hus.
Jag trodde det skulle vara bra med det, en katt är en katt och sådant händer. Min egen katt har varit försvunnen sedan midsommar och realist som jag är har jag slutat vänta på henne.
Men jag kan inte sluta tänka på Shiwa. Jag var med när han drog sitt sista andetag, jag höll hans tass när hjärtat slutade så. Vart tog hans livsgnista vägen? Hamnade den i flugan som plötsligt surrade runt oss. Hamnade den i mig? Eller i min mamma, som var Shiwas favoritperson?
Jag tänker onödigt mycket på att hans sista tid präglades av en hemsk biltur in till stan, att han kanske hade ont när han satt där i kattburen, att han kanske hellre hade velat dö i fred under en buske i Saltvik.
Jag fokuserar på en katt som dog fridfullt för att inte behöva tänka på barn som dör under våldsamma former i krig. Tanken på en död katt är lättare att hantera än tanken på alla dessa döda barn.
