Det finns egentligen bara två saker som stör mig just nu.
I dag blir det raka rör. Jag skriver och ni läser. Jag tycker och ni lyssnar. Inga mothugg. Fint som snus.
Just nu är jag inne i en bra period. Jag har fina vänner och mycket att se fram emot. Och för er som inte vet är ”bra” det bästa betyg livslusten kan få. Som en motreaktion till alla eskalerande superlativ bestämde jag mig redan i gymnasiet för att min ”hur mår du?”-skala går från dåligt via okej till bra. That’s it. Inget mer än så. Jag mår antingen dåligt, okej eller bra. Har jag svårt att bestämma mig använder jag mig av plus eller minus. Jag mår okej plus. Eller bra minus. Lite som stekgrader. Ni fattar.
Det finns egentligen bara två saker som stör mig just nu. Två saker! Det är ju så himla få saker. Det ena är tatueringar på slottsbal medan det andra är offentliga orgasmer.
På självständighetsdagen i fjol bjöd min sambo in till finsk afton hemma hos oss. Slottsbalen rullade givetvis på i bakgrunden och i takt med att gästerna hälsades välkomna kände jag plötsligt hur en ändå oförutsedd frustration växte inom mig. Vad är det med alla tatueringar? Och varför försöker de inbjudna gästerna inte ens skyla dem? Det var drakar, dödskallar, piroger och skohorn. Allt och överallt. Kaikki. På armarna, i ansiktet – och mitt på hjässan. Nej, jag har egentligen ingenting emot tatueringar. Det kan vara snyggt. Men det är fasen inte klädsamt att se en slimegrön drake skaka hand med republikens president. Jag förstår att vissa tatueringar kan vara svåra att dölja, men gör ett försök i alla fall.
Och till på det står det nu alltså klart att vi ska skicka Erika Vikman och hennes orgasm-bidrag till Eurovision i Schweiz. På riktigt? Det är inte så att jag inte unnar Erika Vikman, eller någon annan för den delen, diverse orgasmer. Men jagvetintejag.
Måste vi verkligen sjunga om dem inför hela Europa (och Australien) iförd svart latex och samtidigt som vi kör Lena PH-jucket med ett mikrofonstativ?
