Jag läser att Fredrik Strage på sina föräldrars uppmaning 33 år efter att han flyttat hemifrån blivit tillsagd att rensa i sitt pojkrum, eftersom det ska renoveras. Han river ner affisch efter affisch inför Östgöta Correspondentens utsända och bjuder på en nostalgisk resa.

Nu har inte jag något gammalt flickrum att tillgå, men i minnet hänger affischerna kvar på väggarna, de plockar jag aldrig ner.

Vi backar tillbaka cirka 30 år i tiden och går in i mitt rum på tredje våningen på Skarpansvägen 27. Där står en 14 tums tv, fiffigt konstruerad med handtag på ovansidan så den enkelt kan flyttas. Antennen står rakt upp för bästa mottagning.

På det överdimensionerade nattduksbordet står boktravar om andra världskriget, eftersom jag tydligen inte kan få nog av skildringar från koncentrationslägrena. Här hittar man också böcker av Colleen McCullough som jag lånat av mamma.

Sängen är välbäddad med virkat vitt överkast och framför balkongdörren står en motionscykel i blåvita färger. Den är manuell och trög på alla sätt, men precis som 2025 fungerar den utmärkt som klädhängare.

Ovanför sängen har jag spänt upp en affisch med sinitarra på en barbröstat Torgny Mogren. Han är hårig och inte alls i sitt rätta element – skidspåren – utan har tackat ja till att fotograferas för tidningen Okej. Intill honom hänger Marcus Schenkenberg. Han har knappt heller kläder på, men som supermodell är det mer hans naturliga habitat att hänga i tonårsrum.

På en annan vägg har jag fäst desto fler affischer, de flesta föreställer Take That i allmänhet och Robbie Williams i synnerhet. På cd-spelaren ljuder ”Everything changes” något oftare än bandets andra låtar, eftersom det är Robbie som sjunger på den.

I min rosa sladdtelefon pratar jag i timmar med vänner. En av dem förstår min Take That-vurm, men har ögonen på Mark Owen. Vi slår vad om 100 mark, jag får pengarna om hon inte är gift med Mark före hon är 18.

Jag påminner henne naturligtvis på hennes 18-årsdag. Det blev inget bröllop.