Sedan höstterminen är Jonas Ekblom ämneslärare i Övernäs högstadieskola. Det egna historieintresset fanns redan under högstadietiden. Han blev dock avrådd att söka till Ålands lyceum på grund av sin dyslexi. Mycket har handlat om att bevisa för sig själv och ju mer han har läst och studerat, desto mer har dyslexibarriären suddats ut.

Redan i lågstadiet, i tvåan, uppdagades det att Jonas Ekblom hade svår dyslexi. Särskilt kämpigt hade han det i språkämnena. Men han var duktig på att lyssna och kom ihåg det mesta av det som behandlades på lektionerna. Eftersom han alltid har ritat och målat, blev det naturligt att rita en teckning över vad lektionen hade handlat om. På så sätt kom han också ihåg alla detaljer mycket bättre vid provtillfällena. 

– I faktaämnena funkade det faktiskt. För mig var det ett ganska enkelt sätt och det gjorde att mina resultat i läsämnena generellt var rätt bra, berättar han ödmjukt.

Det där fungerade förstås inte när det gällde språk och grammatik. Där blev det kämpigare. 

För honom, som i dag är ämneslärare på högstadienivå, är det viktigt att ta in perspektiven att alla inte har samma förutsättningar och han betonar att medvetenheten verkligen kan göra skillnad. Men han förstår också att det är lätt att som lärare hamna in i samma mönster av undervisning som man själv blev lärd. Att man tror att det som fungerade för en själv, också fungerar för andra.

– Men det finns en så stor uppsjö av olika elever och synsätt.

Själv var han historieintresserad redan under högstadietiden, då han dessutom hade två lärare i historia som bägge var engagerade och lyckades fånga hans intresse.

– De hade ett inbjudande klassrumsklimat och var duktiga på att få eleverna att känna sig sedda.

– Alla tycker väl om en historia – berättelser som är spännande både fascinerar och engagerar.

Lärarjobbet lockade

Som historieintresserad fanns alternativen att bli forskare, museiintendent eller lärare. De två förstnämnda var inte aktuella, och med tanke på att Jonas aldrig haft scenskräck var valet att bli lärare rätt självklart. Att det överhuvudtaget blev vidarestudier skulle dock inte ha behövt vara givet. Det fanns de som tvekade över hans förmåga. När det var dags att välja gymnasieinriktning blev han uppmanad av en lärare på högstadiet att inte söka sig till Ålands lyceum. Hen menade att Jonas inte skulle klara av utbildningen med tanke på hans språkliga svårigheter. 

Istället för att känna sig nertryckt gav det honom en jävlar-anamma-känsla.

– Jag ville bevisa att jag visst kunde klara av det. Jag sökte till lyceet och kom in. Utbildningen var fenomenal och lärarkåren var verkligen kunnig. Lektionerna var stimulerande och studiemiljön i topp. Jag vågar säga att tiden i lusse var den bästa studieperioden i mitt liv och jag har många fina minnen från den tiden.

Han trivdes helt enkelt som fisken i vattnet och läste alla de fristående kurser inom samhällsvetenskap och bildkonst som gick. Mest kämpig var engelskan. Sommaren mellan ettan och tvåan åkte han på språkresa till Malta. 

– Jag lärde mig en hel del. Jag lärde mig att höra vad som lät rätt, sedan släppte det, säger han om koden till språket.

– Mina betyg i engelska höjdes med två steg följande termin, trots att fortsättningskurserna var mer avancerade. Då släppte den mesta av pressen och studierna rullade på.

Studerade och undervisade

Efter Jonas studentexamen 2011 var siktet inställt på en lärarkarriär. Han kom in på ämneslärarprogrammet vid Uppsala universitet, med inriktning historia och samhällskunskap. Vid den tiden, säger han, hade ett flitigt läsande gjort att dyslexin mer eller mindre hade försvunnit. 

– Samtidigt var jag fast besluten att visa för mig själv att jag kunde prestera mer. Därför började jag undervisa vid sidan av mina studier under det sista läsåret. Det flöt på bra. Samma dag som jag fick mina examenspapper hade jag en fast anställning.

Skolan han arbetade på hade även behov av en behörig ämneslärare i religion, så Jonas började helt sonika läsa extra kurser inom ämnet – vid sidan av sitt arbete – för att komplettera sina behörigheter. Det ena ledde till det andra. Religion blev till geografi som blev till filosofi som blev till statsvetenskap.

– Till slut hade jag skrapat ihop högskolepoäng som motsvarar nästan tio års heltidsstudier och tagit två universitetsexamina. En som ämneslärare och en som statsvetare. Det var någonstans i den vevan som min far frågade om jag försökte samla ihop någon slags högskolepoängsbingo.

Även om studierna visserligen var intensiva så var arbetet än mer krävande. Den största undervisningsgruppen han hade var på 46 elever.

– Det kan jämföras med klasserna i grundskolan på Åland som oftast är mellan 14 och 18 elever.

– Det hela blev inte lättare av att jag hade tagit anställning på två skolor samtidigt. När det var som mest intensivt jobbade jag 130 procent och studerade samtidigt på 150 procent. Under den perioden fanns det inte mycket tid till fritidsaktiviteter.

Efterlängtad återflytt

Det höga tempot med både jobb och studier var inte några problem som ung utan barn, menar han. En motivator var tanken på att flytta hem med en samling kompetenser och erfarenheter i bagaget. Tanken var hela tiden att flytta tillbaka hem till Åland.

– Förr eller senare. Vi ville inte skaffa barn och bilda familj i Uppsala.

När frun fick jobb på Åland flyttade paret tillbaka. Han sa helt sonika upp sig från jobbet i Uppsala. Kring jobbfrågan på Åland kände han ingen oro alls, och mycket riktigt löste det sig. Till en början fick Jonas ett tillfälligt jobb vid Ytternäs skola som assistent. En stor kontrast till fyra år av jobb som gymnasielärare i Uppsala.

– Det var så slitsamt. All heder åt assistenterna. De gör ett fantastiskt jobb. Jag fick ett annat perspektiv, vilket alltid är nyttigt.

Sedan läsåret startade är han ämneslärare vid Övernäs högstadieskola. Innan dess hade han jobbat vid Godby högstadieskola under två år. Där hade han glidit in på ett bananskal, inflikar han.  Det handlade om ett projekt där en studioverksamhet startades upp vid skolan – för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det gjorde han tillsammans med en annan lärare.

– Elever som av olika anledningar inte klarar av ett vanligt klassrumsupplägg, men som har samma begåvning och förutsättningar som övriga elever. Dessa passar inte in i en specialklass, men behöver stöd för att få möjlighet att visa sin fulla potential.

I studion undervisade han i alla ämnen, och bland övriga klasser hade han några kurser i geografi och historia. Han understryker hur allt hänger ihop. Hur det kan vara svårt att förstå geografi om man inte förstår samhällskunskap. Och så vidare.

– Allting hör ihop och ligger inte i en enskild box.

I Godby hade han ingen fast tjänst och när en dylik utlystes i Övernäs sökte han och fick den.

– Det är en fin skola, med fin atmosfär. Jag trivs oerhört bra!

Om att jobba som lärare här, jämfört med i Uppsala, säger han:

– Elevgrupperna är mindre, det är ett trevligt kollegium, bra ledning, fina lokaler och gott om resurser. Det är på alla sätt och vis bättre. Åland har verkligen ett skolväsende i världsklass.

Ingenting är omöjligt

Han har inga problem att prata en hel lektionstimme på 45 minuter, inser han. Han ler åt sig själv och förklarar att han ändå försöker att hålla sig till att prata 20 minuter och ge tid för annat under 25 minuter.

För Jonas är ett av glädjeämnena, som lärare, när han kan fånga och väcka elevernas intresse.

– När någon elev går från att vara lite så där tonårsobstinat passivt fientlig till att lyssna uppmärksamt, delta aktivt och komma med egna inslag som visar att den personen verkligen har förstått och vill veta mer, då vet man att man som lärare har gjort något rätt på vägen. Vetgirighet är eftersträvansvärt och det har fungerat som en ledstjärna för mig. Förhoppningsvis lyckas jag få mina elever in i samma hjulspår, trots svårigheter och motgångar. För vi har alla förmågan – bara vi vågar lite på oss själva.

I Jonas undervisning finns självfallet en del av hans egen uppväxt med i bagaget.

– Jag brukar påtala för eleverna att ingenting är omöjligt så länge man har viljan. Många elever som tycker att läsämnen är svåra brukar jag försöka sporra med mina egna anekdoter. Sedan är jag också mån om att undervisningen och bedömningen genomförs så att alla elever får möjlighet att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina egna förutsättningar.

– Vi lär oss på olika vis och om någon ritar på mina lektioner brukar jag uppmuntra dem att fortsätta så länge det känns meningsfullt och studieprestationerna pekar åt rätt håll.

Han pratar om att vrida och vända på saker tills han upplever ett engagemang.

– Man kan inte nå alla, men om man utgår från det målet så har man något att sikta efter. Man får fiska runt lite och fråga så att man gör så att de blir intresserade, säger han om konsten att fånga även de som undrar ”varför man ska lära sig”.

Tar fram läromaterial

Han kommer in på hur diagnoser kan begränsa, men att det handlar om att ta sig runt och igenom dem. För honom innebar dyslexin att han hoppade över ord och gissade sig till det som stod där. Fortfarande läser han ord för ord. 

– Elever kan ha det tufft. Många har en spärr och säger ”jag kan inte, jag har det här ...”, om sina diagnoser.

Han framhåller Strandnäs skola, där även han gick, och menar att han upplevde – och upplever – att det finns möjligheter till otroligt mycket hjälp och stöd. Han lyfter även fram den allmänna ståndpunkten i vad det är för skola vi vill ha. Det ömsesidiga förtroendet mellan lärare och samhälle. Och Jonas, som överlag är väldigt samhällsintresserad, har han inget emot att skriva en insändare om han känner att det behövs.

– Jag gillar debatt och diskussion. Vi har så mycket goda förutsättningar på Åland. Så nära närdemokrati som man bara kan komma. Det är något som många tar för givet.

Han ger ett konkret exempel kring läroplansarbetet och den input man som lärare kan komma med.

– Vi har en jättefin läroplan som har utarbetats av landskapsregeringen. Lärare har fått möjlighet att påverka innehållet på ett sätt som är få förunnat. Ingen annanstans, mig veterligen, har en enskild lärare möjlighet att konkret vara med och ta fram och forma en läroplans innehåll, likt det som gjorts här på Åland. Det kallar jag för föredömlig närdemokrati.

Just nu är Jonas dessutom i startgropen för att ta fram underlag till ett läromedel inom samhällskunskap för årskurserna 5-9 för Åland 100. Det handlar om ett digitalt läromedel, en komplettering till det material som redan finns. Ålandskopplingen ska kompletteras och bilden nyanseras. Arbetet gör han i samarbete med Schildts & Söderströms och Ålands landskapsregering.

– Det ska vara lättillgängligt och kostnadsfritt.

Hittade brev

Om han får välja vad han ska göra en helg, då åker han helst ut till stugan i nordvästra Geta. I läraryrket får han sin sociala dos, precis som portionen av dialog och information. Där, på stugan, kan han stänga av. Han nämner kvällar när vattnet ligger spegelblankt och han paddlar kajak. Där fiskar han också för husbehov och om höstarna blir det rådjursjakt.

– Då släpper jag allt. Varvar ner. Rensar tankarna. Får ro i själen. Att dona på där är som terapi, som ett nöje.

– Det tar 30 minuter att köra dit med bil. I Uppsala tog det mig 30 minuter till jobbet. Här är det så nära till allting. Man blir bortskämd, påminner han.

Den här terminen är Jonas pappaledig till ettåriga sonen Noah. För honom var det självklart att vara det. Han beskriver hur banden och anknytningen dem emellan förstärks.

– Jag trivs väldigt bra hemma!

Samtidigt under sin pappaledighet försöker han passa på att ”smygrenovera” lite.

– Nog för att jag brukar jobba mycket, men aldrig så mycket som nu, säger han om det heltidsarbete det definitivt är att vara hemmapappa.

– Det är en ynnest att man som pappa här har chans att vara föräldraledig med sina barn.

När Jonas föräldrar byggde pensionärshus köpte Jonas och hans fru föräldrahemmet i norra Mariehamn. Det var för två år sedan.

– Vi kom hem lägligt, säger han om återflytten.

– Jag är ingen storstadsmänniska och känner ingen längtan tillbaka till Uppsala. Snarare hade jag en längtan hem till Åland. Många inser hur bra det är här när man är borta härifrån. Det är nyttigt att se sig om. Då blir man inte hemmablind.

– Vi har renoverat stora delar av huset. Vissa delar av övervåningen är fortfarande kvar att ställa i ordning, men efter att vi hade gjort om hela nedervåningen samtidigt så lärde vi oss att ta det i etapper. Då finns det mer tid för eftertanke och så slipper man ha en överhängande stress om att allt måste bli klart en viss tid. 

I samband med att de köpte huset, och det skulle tömmas, gick han igenom en massa papper. Bland dem hittade han ett från sin dyslexiutredning.

– På en skala från ett till fem, där ett var den svåraste graden av dyslexi, hamnade jag på en etta. Det var ju ganska kämpigt ... , säger han och nämner ett brev som han också hittade.

– När jag gick i årskurs sju fick jag en uppgift att skriva ett brev till mig själv där jag skulle beskriva min framtid. För ett år sedan öppnade jag det. Då såg jag att jag hade fyllt i historielärare under framtidsyrke. Det blev precis som jag tänkte!

Jonas Ekblom

Personligt

Ålder: 29 år.

Yrke: Ämneslärare.

Bor: I Mariehamn.

Personligt: Sonen Noah, ett år, och frun Anna.

Intressen: Stugliv, jakt och fiske, politik och samhällsvetenskap.