När Mirjana och hennes man Nenad blev föräldrar bestämde de sig för att lämna hemlandet Bosnien. En längtan efter att få ge sitt barn en trygg uppväxt i ett land utan korruption och utan fördomar tog över och planen behövde verkställas så fort som möjligt.

– Vi är ortodoxa serber, och det var väldigt oklart om det var tryggt för oss eller inte i vårt hemland. När man får barn vill man inte att någon ska göra dem illa bara på grund av deras namn, eller för att de råkar vara födda som serb. Vi behövde komma bort.

Hon berättar om beslutet med sådan klarhet i rösten att det är svårt att inte ryckas med i känslan. Den där modersinstinkten som tar över och som gör även svåra beslut lätta att ta.

Hyrde cyklar som färdmedel

När paret väl tagit beslutet att lämna sitt hemland kom den första svåra frågan som behövde få ett svar – vart ska flyttlasset gå? Mirjana hade hört sig för om att länderna i Norden letade efter arbetskraft, och hon började gå igenom sina alternativ. Sverige verkade redan vara fullt av människor som letade efter sin plats i samhället, medan Norge verkade vara för dyrt för deras ekonomi. Finland kändes som en bra plats att starta på. När Mirjana började leta efter mer fakta om landet fick hon upp ögonen för Åland, och de bestämde sig för att resa hit för att leta jobb. I maj år 2011 klev Mirjana och hennes man i land i Mariehamn och tog in på ett gästhem. De hyrde varsin cykel och började ta sig runt på Åland, från dörr till dörr, för att leta upp ett ledigt jobb.

– Min man pratade ingen engelska då, så det var jag som fick sköta allt prat. Jag tycker själv inte att det var modigt. Det var något som måste göras för att vi skulle kunna lämna Bosnien. Vi kände att vi måste göra allt vi kan för att ge våra barn ett bättre liv.

Mirjana, som har en högskoleexamen inom administration och ledarskap, såg det aldrig som ett steg nedåt att nu åka runt och be om städjobb.

– Det viktigaste var att få ett jobb. Sedan kunde man börja lära sig språket för att ta sig till en arbetsplats som jag hade utbildning för.

Hjälpsamma människor och sorg

Men reaktionerna från de flesta arbetsgivare de besökte var till stor förvåning för Mirjana.

– Vi visste att det behövdes arbetskraft, och jag trodde att människor skulle bli glada av att det kom någon enda fram till dörren och erbjöd sin hjälp. Men det var så många som svarade mig på svenska, fast det var väldigt tydligt att jag inte kunde förstå dem. Vissa svarade knappt något alls.

Mirjana suckar och skakar bekymmersamt på huvudet.

– Det var en bra väg för mig att lära mig hur det fungerar här, tråkigt nog. Det kändes som en lång uppförsbacke. Men till sist kom jag i kontakt med Ams där jag kunde rådfråga om arbetsplatser där man klarar sig på engelska på i alla fall.

Att bo på ett gästhem under denna period kostade mycket pengar som paret egentligen inte hade. Mirjana, som visar sig vara en otroligt handlingskraftig kvinna, letade fram en telefonbok och började leta upp efternamn hon kände igen hemifrån.

– Vi kom i kontakt med några personer från våra hemtrakter som hjälpte oss väldigt mycket, bland annat Aleksandar och Mileta. Vi fick tag på en lägenhet vi kunde hyra en månad, vilket sparade oss mycket pengar.

Men en dag vände det för paret. Vid Auto-Service i Mariehamn välkomnades Nenad med öppna armar, och fick ett jobb som gav honom ett uppehållstillstånd.

– Paavo som gav honom jobbet är som en del av vår familj i dag. När vi köpte vårt hus i Mariehamn var han med och hjälpte oss på rätt. Han finns alltid där för oss och hjälper med allt. Vi är evigt tacksamma att våra vägar möttes.

I samma veva som Nenad fick jobb hade Mirjana börjat söka efter skolor i närheten av Åland – och kom in på en international business-utbildning vid Vasa universitet. Enda problemet var att de visum de fick inte räckte till för att ta sonen med sig hit.

– Vi fick lämna honom ett år hos mina föräldrar i Bosnien.

Mirjanas ögon tåras medan hon delar med sig av tankar och känslor som var delaktiga i detta beslut som var nödvändigt, men fruktansvärt smärtsamt.

– Det var jättesvårt för mig. Jättetungt. Han hade det jättebra, och mina föräldrar hade det jättebra som fick ta hand om honom. Men mitt mammahjärta tog ont varje dag. Men jag visste hela tiden att det måste vara så för att det ska kunna bli bättre sedan för honom.

Hon beskriver dagen då Nenad åkte till Bosnien för att hämta hit sonen som den bästa dagen i livet.

Får hjälpa andra på rätt

Mirjana, som även är utbildad samhälls- och hälsokommunikatör, har nu hittat sin arbetsplats vid Ålands mottagningscenter. Här får hon möjligheten att ge den hjälp hon själv önskar att hon hade fått, och får vara en del av att göra nyanländas första tid på Åland smidigare än vad hennes egen var.

– Jag älskar mitt jobb! Även om det ibland är frustrerande hur långsamt systemet för integrationsverksamheten är. Jag får se mycket bråk mellan kommuner och bland annat KST i kampen om vem som ska ta ansvar för vad. Så det är tryggt att veta att vi kan hjälpa de personer som kommit hit och behöver hjälpen.

Mirjana ser många sätt som processerna gällande integrationsverksamheten kan förenklas, och hoppas på en förändring inom kort. Men tills dess är hon tacksam och nöjd med sin egen insats vid mottagningscentret.

– Det är ett givande jobb jag har, och det är en speciell känsla att varje dag kunna känna att man gjort något bra för någon annan.

Kulturskillnader länderna emellan

Med ett starkt samhällsintresse var Mirjana väldigt aktiv inom samhällsförebyggande arbete i Bosnien. Då flykt undan kriget gjorde hon inte hade möjlighet att fortsätta sina studier efter gymnasiet valde Mirjana i stället att börja jobba för en privat finansierad fond med fokus på ungt ledarskap. Samma fond gav henne senare ett stipendium för att studera vid ett college i Minnesota, USA. Som extra bonus inkluderade studierna en termin i Grekland och Italien.

Mirjana är tacksam och ödmjuk inför den chans hon fick, och ser varje kontakt med andra kulturer som en stor rikedom i livet. Därför var inte heller flytten till Åland en lika stor kulturchock för henne, som det var för hennes man. Men några specifika skillnader våra kulturer emellan har hon ändå stött på under sina snart 15 år på Åland.

– Folket i Bosnien är väldigt pratsamma och nyfikna. Kommer det in någon ny vill man genast veta allt om denna person, och ställer tusen frågor. Här pratar man inte med varandra om man inte känner varandra, och det är över lag svårt att starta en konversation med någon ny. I början var det här obehagligt för mig, jag vill kunna prata med andra föräldrar i lekparken. Det går att ställa frågor, och man får ju oftast svar. Men det leder sällan till ett vidare samtal. Och jag funderade mycket på varför ingen vill prata med mig. Nu förstår jag att det bara är en kulturskillnad, och det är okej. Det är så det är helt enkelt.

Ett lyckligt slut

Det är dock inte bara den sociala aspekten som chockat Mirjana gällande kulturskillnader på Åland och i Bosnien. En annan chock kom när hon skulle lämna första barnet på dagis.

– Personalen frågade om jag vill att hon sover ute i vagnen, och jag tänkte först att hon skojade. Men jag var öppen för det eftersom andra barn också sov ute.

Mirjana brister ut i ett hjärtligt skratt.

– Min svärmor däremot har haft väldigt svårt för det här. Hälsar hon på vintertid är hon ute vid vagnen konstant och känner efter att barnen andas. Hon kan inte slappna av alls och tycker den här traditionen är det märkligaste någonsin. Jag tycker bara det är fantastiskt att bo på ett ställe som är så tryggt att man kan lämna sitt barn ute i vagnen oövervakad.

Just tryggheten på Åland för barnen är något Mirjana återkommer till under vårt samtal. Bland annat delar hon med sig av ett minne som gjort det extra tydligt var hon nu bor.

– Vår son tappade bort oss i matbutiken här en gång, och jag fick panik. Jag såg alla skräckscenarion framför mig och min man förklarade att vi bor på en ö nu, för att ta sig härifrån måste man först ta sig via båt eller flygplan. Vi hinner ringa polisen innan någon hinner försvinna med vårt barn. Det var väldigt lugnande för mig. När en kvinnan sedan kom med Milan i handen insåg jag hur bra vi har det här. Det visade sig att han gått ut till bilen för att leta efter oss, och damen hade hjälpt honom med det. Sådan trygghet finns inte i Bosnien. Det var så fint!