För en ung Katja Söderbäck var det alltid en självklarhet att det var ungdomar hon skulle jobba med när hon blev stor. Efter att själv ha vuxit upp med den lokala ungdomsgården som en trygg plats att vara på ville Katja fortsätta förvärva den upplevelsen även för andra unga. Direkt efter högstadiet lämnade hon Åland och styrde nosen mot Esbo för att studera till ungdoms- och fritidsinstruktör. Tiden i Finland beskriver hon som både givande och utvecklande.

– Jag fick med mig mycket erfarenheter som jag har med mig än i dag. Bland annat var jag med och startade upp de första tjejgrupperna i Ekenäs, berättar hon.

Katja är glad att hon tog steget och vågade flytta bort för att följa sin dröm. Hon vill även uppmana andra ungdomar att våga fara iväg, och våga utforska sin egen väg.

Vägen upp igen

Som person beskriver Katja sig som impulsiv och energisk. Vägen från att få en idé och förverkliga den idén är något som ofta ska ske så snabbt som möjligt. Likaså var det när hon som 19-åring bestämde sig för att hon ville ut i världen och lära sig spanska. Möjligheten att arbeta som volontär med gatubarn i Venezuela dök upp, och Katja tvekade inte en sekund.

– Hittar jag något som verkar intressant så hoppar jag på det tåget, det är precis så jag är.

Under de tre månader som volontärarbetet sträckte sig hann hon även hitta kärleken i Venezuela. Efter en snabb vända hem till Åland för att tjäna ihop pengar återvände hon till landet igen. Den dåvarande kärleken följde slutligen tillbaka med till Åland, och paret gifte sig. Men äktenskapet blev långt ifrån vad Katja hade föreställt sig.

– Min och barnens historia är brokig och trasslig, men det är också vår historia. Den som varit med och format de vi är i dag. Och barnen är fantastiska. Så starka och kloka och fina människor. Nu är det barnen och jag, och vi har det bra. Vi mår bra.

Vad gäller Venezuela väntar Katja på tillfället att ta med barnen tillbaka till det land de har en stor del av sitt ursprung i.

– Venezuela kommer alltid ha en stor plats i mitt liv. Människorna, kulturen och att det är en stor del av mina barn, det är viktigt för mig.

Det krävs en by

Vi sitter i Baltichallen i Mariehamn, Katja och jag, en regnig tisdag i mars. Vid ett kafébord har vi trängt ihop oss och försöker överösta ljudet av ivriga barn som tränar fotboll och innebandy om vartannat. Nu som då kommer en boll flygandes och vi får ta en paus för att passa tillbaka bollen in hallen. Katja skrattar och slänger ut med armarna.

– Jag älskar det här. Det är min vardag nu, skjutsa till träningar och vara närvarande i det som barnen gör. Jag som aldrig varit en tjej som pysslat med sport som ung verkligen älskar det här. Jag är väldigt involverad i min äldsta dotters fotbollslag och jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle trivas så bra i den rollen. Jag är lyrisk inför lagsport och allt det fina det för med sig. Det är så viktigt att barn och ungdomar får ha ett sammanhang utanför skolan, att de får vara del av en gemenskap. Jag känner en otrolig tacksamhet att det finns klubbar som JIK Fotboll som verkligen satsar på fotboll för alla.

Men det är mycket som ska hinnas med i vardagen. Katjas yngsta dotter bor vecka/vecka hos sin pappa, men utöver det är Katja ensam med det mesta som ska göras och skötas. Detta är något Katja i dag faktiskt kan ta till sig av, och känna stolthet i vad hon har åstadkommit.

– Jag tog även socionomexamen som vuxen, när Filippa var nyfödd. Jag har aldrig haft lätt för mig i skolan, så det var en stor triumf för mig att kliva upp och ta emot det betyget.

Dock upplever Katja att hon stundvis kan känna att det är tungt att inte ha någon att dela föräldraskapet med. Inte minst när det kommer till stora beslut som ska tas gällande barnen.

– Men jag bollar med mina vänner i stället. När man får ventilera något högt känns det alltid lite mindre läskigt. Jag har världens bästa support runt mig. Två av mina närmsta vänner fungerar som min gas och min broms. Mina föräldrar har också varit en väldigt stor avlastning, och en väldigt stor trygghet för barnen. Min pappa är alltid nära till hands, och en fantastisk fin manlig förebild för barnen.

Katja skrattar till och det tindrar i ögonen på henne.

– Nu ser jag på mina barn och tänker WOW, vilka fina och kloka barn jag har. Det är bästa belöningen efter allt slit och svett.

Stolt över ungdomarna

Många känner igen Katja som en profil utåt i sitt ungdomsarbete efter flera år som fältare i Mariehamn. I dag har hon ändrat banan en aning och jobbar som verksamhetsledare för Ålands ungdomsförbund.

– Kultur och evenemang har alltid legat nära hjärtat. Som yngre sprang jag alltid på konserter och hängde på Pub Bastun så jag trivs jättebra med mitt jobb och kan inte tänka mig göra något annat. Att vara med och ordna event på Åland så som Deluxe, Bentes sommarteater och Vokalisten är givande och utvecklande. Ingen dag är den andra lik, och det är precis så jag vill ha det.

Katja är även ordförande för Kulturfestival på Åland, och är med och ordnar Mariehamns litteraturdagar. Men det är inte bara att producera själva eventen som ger Katja belöning för hårt arbete.

– Jag älskar känslan när jag ser ungdomarna på scenen, och de sätter en replik eller framför en låt. Jag känner sån stolthet att jag ofta står där i kulissen och gråter. Jag blir så berörd av kulturupplevelser, så att få vara med och skapa dem nu i mitt jobb är fantastiskt roligt.

Att jobba med ungdomar är dock något Katja brinner starkt för och något hon alltid kommer känna en kärlek till. Men hon inser också att med egna tonåringar i huset är det en fördel att göra något annat för nu.

– Men att i dag träffa och höra dem säga att något jag gjorde eller sade gjorde skillnad för dem, det är det häftigaste som finns. Det gör så mycket att ha en trygg vuxen som lyssnar och finns där. Att få ta den rollen är väldigt fint och givande. Men det är också viktigt att påminna om att alla kan ta den rollen i ett barns liv.

Kökar i sitt hjärta

När Katja och barnen behöver en paus från vardagen beger de sig mot Långnäs hamn och kliver ombord på färjan mot Kökar. Där har de en stuga som Katja beskriver som den totala avkopplingsplatsen.

– Min mormor bodde på Kökar. Hon var den klokaste människa jag känt. Kökar var väldigt viktigt för henne, och det är väldigt viktigt för mig också. Tyvärr hann hon aldrig träffa barnen, vilket gör det ännu viktigare för mig att de får en relation till Kökar.

Stugan, som är utan både vatten och el, är Katjas lugna plats på jorden.

– Jag har bara varma minnen därifrån, och jag vill att barnen ska se tillbaka på sin barndom och känna samma sak.

Men det är inte bara iväg till Kökar som Katja och barnen reser. Att resa och upptäcka världen är ett av Katjas största intressen, och hon vill visa barnen så mycket som det bara går.

– Jag lever mer än gärna sparsamt för att ha råd att ta med dem på äventyr. Nyligen var vi iväg med barnens morfar och bilade från San Fransisco till Los Angeles. Det var en jättehäftig upplevelse. Det är ännu roligare att uppleva världen med barnen än vad det är att uppleva den själv.

Råd på vägen till sig själv

I dag ser Katja tillbaka på sina nu 15 år som mamma med stolthet och respekt till sig själv. Hon ältar inte det förflutna, men till den 19-åriga Katja som reste iväg till Venezuela skulle Katja i dag vilja säga några rådgivande ord på vägen.

– Jag skulle säga åt mig själv att vara rädd om mig själv, att inte vara så hård mot mig själv om saker och ting inte blev som det var tänkt. Jag skulle också säga till mig själv att alltid våga berätta om saker som händer, hur svåra och mörka de än är.

I dag är Katja helt tillfreds med livet. En känsla hon länge letat efter och känner lycka över att äntligen ha hittat.

– Sedan jag var liten har jag alltid drömt mig iväg någon annanstans, framåt eller bort. Men nu är jag nöjd precis där jag är. Det är en häftig känsla.