Ett av Sandra Estbergs tidigaste minnen av musikens värld är den svenska Melodifestivalen. När hon var liten köpte hennes pappa en VHS-spelare där han bandade in den populära musikfesten, och Sandra brukade sedan titta på videon om och om igen tillsammans med sina två systrar. Detsamma gällde för Eurovision Song Contest som var ännu större och ännu mer spännande.

– Jag kunde alla svenska bidrag utantill där ett tag. Man kan säga att jag är väldigt bra på 90-talets ”Mello”, säger hon och skrattar.

Vägskäl i livet

Sandra är uppvuxen i en liten by utanför Linköping, med cirka 200 invånare. Med en musikalisk mamma och en pappa som spelat mycket musik i hemmet genom hela Sandras uppväxt föll det sig naturligt att även hon skulle hitta kärleken i musiken. Som barn började hon sjunga i den lokala kyrkans kör, och kompletterade tidigt sången med pianolektioner. Via pianolektionerna lärde hon sig kompa sig själv i sången.

– Jag visste väl rätt tidigt att det var uppträdande i någon form jag ville göra, och efter gymnasiet stod jag vid ett vägskäl. Teater eller musik. Jag tänkte att sjunga kan jag redan, och spela piano, men via teatern skulle jag kunna lära mig mer om hur man agerar på en scen.

Sandra valde att stanna upp i beslutet om vart livet skulle föra henne, och tog jobb på Ikea. Där träffade hon en kollega som gav tips om Motala musikpedagoglinje, en folkhögskola på två år som var förberedande inför musikhögskolornas värld. Vid den utbildningen lärde Sandra känna en klasskompis som var basist i ett dansband. Hon tyckte det lät spännande, och bad honom säga till om han hörde att någon i branschen sökte sångerska.

Kort därefter, år 2009, fick Sandra inta scenen som sångerska i deltidsdansbandet Nova som mest spelade på helger och fester. Det blev full fart i Sandras tillvaro. Hon hade även sökt in till till Musikhögskolan i Göteborg, och varvade studier med helgspelningar runt om i Sverige. När hon sedan tog examen som textilslöjd- och musiklärare år 2010 fanns det inte många lediga stunder i vardagen. Trots den hektiska tiden lyser Sandra upp när hon berättar om äventyren.

– Jag var i princip aldrig ledig. Jag jobbade som lärare i veckorna och for på spelningar på helgerna. Men det var så himla kul att få vara med i sammanhanget med bandet. Vi blev så tajta, och att få glädja folk med våra spelningar är det bästa av allt. Det var även stort att få forma spelningarna som man själv ville. Och för första gången få ordentligt betalt för att göra det man älskar mest.

Prickigt och hemsytt

Dansbandsvärlden i Sverige är dock relativt liten, och en ”alla känner alla”-mentalitet råder. Det var på den vägen Sandra fick förfrågan om att vara sångerska i det heltidsturnerande dansbandet Martinez medan deras dåvarande sångerska var mammaledig.

– Jag behövde inte ens fundera. Det var bara ”Absolut! När kan jag börja?”.

Midsommarafton år 2012 började hon officiellt i bandet, och sedan dess står hon kvar på scenen tillsammans med dem.

I och med att hon gick från deltidssångerska till näst intill heltidssångerska kände Sandra att hon ville skapa sig en egen scenidentitet.

– Jag bestämde mig för att jag vill ha kläder på scenen som gör att folk känner igen mig, att jag blir ihopkopplad med min stil. Jag har alltid gillat rockabilly-stilen med stora underkjolar, så jag valde att satsa på det. För att göra det ännu mer unikt valde jag att alltid ha pricka klänningar i 50- och 60-tals stil.

Sandra skrattar till.

– Det har alltid varit ett medvetet val att nischa mig på det här sättet.

Men att hitta en hel scengarderob i denna utvalda stil, med just pricka tyger, var inte en enkel sak. Eftersom Sandra är textilslöjdslärare tog hon saken i egna händer och började sy sina egna klänningar. I dag har hon cirka fyrtio stycken prickiga rockabillyklänningar i garderoben.

– Prickar går ju att variera i all oändlighet, så det är ett tacksamt mönster på det sättet. De finns i alla färger och storlekar.

På sin lediga tid har Sandra alltid älskat att resa mycket. Bland annat har hon rest runt mycket i Asien, bilat genom USA och besökt safari i Afrika. I och med att hon började sy egna scenkläder tog hon snabbt till sig vanan att leta upp de bästa tygaffärerna vid de platser hon besökt. En av hennes favoritaffärer ligger i Barcelona, Spanien, och det nästan tindrar i hennes ögon när hon berättar om alla fynd hon gjort där. Men även London i England har bjudit på en del skatter.

– Gud vad jag har köpt tyger!.

Prestigefyllda mammalivet

Mammavikariatet med Martinez blev senare en ordinarie plats, och Sandra är än i dag tacksam för det. Hon stortrivs i bandet, och älskar livet hon får leva i och med deras spelningar och turnéer. Bandet har tagit henne runt om i hela Sverige, med avstickare till bland annat Nordkap, Norge och Österbotten. Ett liv i farten ger Sandra både energi och livsglädje. Hon har även varit med och fått prestigefyllda utmärkelser så som ”Årets dansband” och ”Årets sångerska” vid dansbandsgalan Guldklaven. Hon har också uppträtt på Allsång på skansen, och Martinez har vunnit en Grammis.

– Grammisen vi fick för albumet ”Bubbelgum” var lite av glittret över allting. Men sliter ganska mycket i dansbandsbranschen. Det är sena nätter, inga rutiner, packa upp, spela, rodda ner, köra bussen. Äta när tillfälle ges och sova när det går.

Men trots hårt jobb och sena nätter älskar Sandra varje stund av det. Hon känner att hon är på precis rätt plats i livet.

Den stora omställningen kom dock när Sandra för tre år sedan blev mamma till Albert.

– Nu tycker jag ju det är viktigt att vara hemma. Det tyckte jag aldrig innan. Innan barn kom jag hem för att ställa av väskor och tvätta. Jag andades och levde för Martinez. Nu spelar vi inte lika mycket som innan jag fick barn, vilket är helt naturligt.

Men livet som mamma innebär inte att man behöver sätta alla sina drömmar och mål på paus. Sandra är ett sjungande bevis på detta. Albert är sina tre år till trots redan van med livet på turné. Förra våren fick han nämligen följa med sin mamma och bandet.

– Han är väldigt berest trots sin unga ålder.

Barndomsdrömmen blev sann

I år väntar Sandras hittills största upplevelse i sin musikkarriär, en barndomsdröm som gått i uppfyllelse. Om några veckor står hon på scenen i ett fullsatt Scandinavium i Göteborg och tävlar i Melodifestivalen tillsammans med det nykläckta trion Schlagerz. Hennes bandmedlemmar i Martinez stöttar hennes medverkan till fullo, vilket gett henne både mod och energi att ge detta sitt allt.

– Jag tackade ja utan att tveka, det är ju en dröm sedan jag varit liten. Det är otroligt roligt att få uppleva den här karusellen.

Sandra är väldigt hemlighetsfull om både framträdande och låten, men en sak kan hon lova. Hon kommer stå på scenen i en prickig, egensydd klänning. Hur det går i själva tävlingen är inte lika viktigt.

– Jag är absolut igen tävlingsmänniska. Om vi går av scenen och känner att vi gjort vad vi kan och haft kul så är jag jättenöjd så. Men självklart vill man ju inte komma sist. Näst sist är okej, skrattar hon.

Vill fortsätta länge till

Om vi hoppar fem år in i framtiden hoppas Sandra att hon fortfarande spelar med Martinez. Annars vill hon vara lärare på heltid, och vid sidan av arbetet sysselsätta sig med lokala teatrar eller musikaler.

– Det finns ett helt otroligt kulturellt utbud här på Åland, om man ser till hur liten ort det egentligen är. Det skulle vara väldigt roligt att få vara en liten del av detta i framtiden.

I sommar kommer hon dock inta den åländska scenen med Martinez på Dansbandsfestivalen på Föglö, något hon ser väldigt mycket framemot. Däremellan fokuserar Sandra på att få livet att rulla med musiklivet på resande fot, mammalivet och sitt jobb med eleverna i skolan.

– Folk frågar mig ofta ”hur orkar du?”, men allt det här ger mig så mycket energi. Jag känner verkligen att jag är på en väldigt bra plats i livet. Jag trivs, och livspusslet går alltid att lösa. Mycket tack vare att mina bandkollegor är så förstående och anpassningsbara för hur mitt liv som mamma nu ser ut.

Bandet har sin utgångspunkt i Härnösand i Sverige, vilket betyder att Sandra behöver ta sig dit inför varje spelning för att hoppa på turnébussen. Sandra lutar sig avslappnat tillbaka i fåtöljen och ler.

– Än så länge tycker jag att det är värt resorna. Den dagen jag inte tycker så längre så får jag tänka om helt enkelt.