En av Sergios stora drömmar har alltid varit att bli pappa, att få skapa en egen familj. Som enda pojken i en syskonskara på fyra barn beskriver han sin barndom som varm och kärleksfull. Med en nära relation till hela sin familj har han väntat på den dagen då han själv skulle få börja skapa samma band till ett eget barn.

– Jag vill vara den pappa som min pappa varit åt mig och mina syskon. Alltid närvarande och alltid varm och kärleksfull, säger han med ren glädje i ögonen.

Vägen till Åland

Att det var på just Åland Sergio skulle landa och bilda sin familj var ingenting han kunde ha gissat för sisådär 20 år sedan. Sergio är född och uppvuxen på Gran Canaria där han hade en egen poolbar inne på ett hotellområde. Det var vid den bardisken han lärde känna två åländska tjejer, varav en var Enzos blivande mamma.

– Det kändes alltid rätt att flytta med till Åland. Jag tänkte att Finland är tryggt, och eftersom det är både kallt och mörkt är man mycket hemma och har tid för familjen. Jag hade ju rätt i det, säger han och skrattar.

Ganska direkt efter flytten fick Sergio jobb på Nikolaj, Sitkoffs dåvarande väldigt populära matställe. Språket var en utmaning, men Sergio är fullt övertygad om att det var på jobbet han lärde sig svenska bäst och han är tacksam över att han fick ett jobb så snabbt.

– Jag trivdes med att jobba inom servering, att skoja med kunder och göra andra glada. När jag serverar någon är alla lika, det spelar ingen roll vem du är.

Ämnet allas lika värde är något som ligger Sergio varmt om hjärtat. Han beskriver sig själv som en omtänksam person som är mån om att alla ska ha det bra.

– Jag är inte den bästa människan i världen, men jag gör alltid det bästa jag kan. För mig själv och för andra. Jag försöker att alltid vara glad, men jag är även väldigt långsint. Jag har svårt att glömma om någon gör orätt mot mig.

Saknar inbjudande atmosfär

Sergio, som kom till Åland i oktober år 2008, känner ofta av skillnaderna i kulturerna på de båda öar han kallar sitt hem. Det är mycket han saknar, speciellt havet.

– Jag saknar att simma i havet på Gran Canaria, det riktigt salta och klara havet. Även om det finns mycket hav här och en vacker skärgård så är det inte samma sak. Själva vattnet här är grumligt och kallt. Sedan saknar jag också den sociala mentaliteten på Gran Canaria, där man var och varannan dag möter upp vänner och familj för att äta middagar tillsammans. Människor här över lag är mindre spontana, att bjuda över vänner kräver flera veckors planering. Ingen kommer över bara så där en tisdag kväll för att äta något gott och bara prata.

Sergio ger ett exempel från en tid då han bodde på Irland, och besökte en pub i Galway.

– Jag kom in helt själv och beställde en öl vid bardisken. I puben fanns ett par äldre män. Det tog inte lång tid innan de frågade mig var jag kom ifrån, och samtalet kom i gång. Nästa öl bjöd de på, och vi satt länge och umgicks och pratade. Sådant saknar jag här. Det är svårt att som ny bli inbjuden. Människor här är inte lika öppna och välkomnande som i många andra länder.

Livet förändrades direkt

En augustidag år 2013 gick Sergios livslånga dröm i uppfyllelse då hans son Enzo föddes. Sergio beskriver det som den bästa dagen i livet.

– Allt ändrades då, till det bättre. Jag älskar barn och det kom helt naturligt för mig att bli pappa.

Men vardagen med Enzo visade sig inte riktigt bli som familjen hade tänkt sig. Sergio förstod redan tidigt att något var annorlunda med Enzo jämfört med barn i samma ålder. När Enzo var 4 år fick han diagnosen Atr-X, en sällsynt genetisk mutation som orsakar en rad olika funktionsnedsättningar. Olika barn drabbas med olika omfattning.

– Det kom som en chock, det gjorde det verkligen. Det är en process som pågår på insidan, hela tiden. Sorgen finns alltid där inne, samtidigt som jag utåt är glad och alltid försöker tänka positivt, berättar Sergio.

Hans tidigare så inbjudande energi har avtagit och hans röst har övergått i en mer lågmäld ton. Det har med tiden visat sig att Enzo har en mildare form av Atr-X. Han kan göra väldigt mycket som andra barn med samma diagnos inte kan, så som att springa, simma och cykla – och favoriten hoppa studsmatta. Han är dock non verbal, men kommunicerar med teckenspråk och med hjälp av ett program på en iPad som kan använda både spanska och svenska som språk.

– Det tar väldigt ont i mig att han till exempel inte har så många egna vänner. Han blir sällan bjuden på kalas, så som barn i 10-årsåldern ofta brukar bli. Det är en sak i livet han går miste om. Och jag tar rollen som hans pappa, hans vän och hans lekkompis. Jag vill lära honom så mycket det går, för jag kommer inte alltid finnas här. Det är mycket, och det är tungt. Men jag skulle inte byta det mot något annat.

Ett före och ett efter

I höstas blev Enzo plötsligt väldigt dålig. Hans hälsa försämrades snabbt och han lades in på barnavdelningen vid ÅHS. Men trots ett flertal tester fick de inte några svar på vad som gjorde Enzo så dålig. En dag blev läget akut, och Enzo fick flyga helikopter till ett sjukhus i Åbo.

– Helikoptrar är något av det bästa Enzo vet. Vi har en app som håller reda på var sjukhushelikoptern är, och åker ofta och vinkar åt den då den landar vid sjukhuset eller flygfältet här. De flesta i personalen vet vem Enzo är, och han älskar det. Så det var väldigt roligt att han fick åka helikoptern, även om det var väldigt tråkigt att han skulle behöva göra det av den orsaken.

Sergio, som åkte med, beskriver tiden på sjukhuset i Åbo som fruktansvärt tung. En månad tog det innan en diagnos kunde fastställas. En månad då i stort sett dygnets alla timmar spenderades inne i ett sjukhusrum. Enzos mamma Malin var också med på sjukhuset, och Sergio är tacksam över att de kunde avlasta varandra.

– Det finns numera en tid före och efter Åbo. Jag är inte samma person som åkte iväg dit. Jag märker att min lust att göra saker är borta, jag är orkeslös och trött. Jag lämnade en bit glädje och entusiasm där. Det är inte likt mig, jag är annars väldigt passionerad och engagerad. Men att sitta där så länge, och se sitt barn vara så dålig och inte få något svar på varför, det tärde på.

I dag vet man att det var en av Enzos mediciner som orsakade det dåliga måendet. En lättnad för Sergio att det inte var något allvarligt, samtidigt som det är en sorg att de skulle behöva gå igenom så mycket innan det kunde fastställas.

– Han utsattes för så mycket tester, och det var tungt att stå bredvid och se på. Jag märker nu hur utmattad jag blev av det.

Sergio rycker i samma veva på axlarna medan han ser märkbart sorgsen ut.

– Jag har till exempel alltid varit väldigt aktiv på sociala medier, och delat mina och Enzos dagar tillsammans så min familj på Gran Canaria enkelt kan följa oss. Men allt sånt tar emot nu. Jag hoppas verkligen att lusten och energin kommer tillbaka.

En dröm om framtiden

Lite ljusglimtar har det dock funnits sedan pappa och son kom hem från sjukhuset. Sergio kom nyligen tillbaka efter en semesterresa hem till Gran Canaria. Han beskriver tiden där som fantastisk, och han märker att varje gång han reser hem därifrån blir det svårare och svårare att säga hejdå till familjen.

– Att spendera tid med min familj är viktigt för mig, speciellt nu när mina föräldrar börjar bli äldre. Men att vara ifrån dem är en uppoffring jag gör för att bo här. Jag betalar ett högt pris genom att missa mina föräldrars åldrande, mina syskonbarns uppväxt. Jag har missat 15 år av det.

Sergio rycker återigen på axlarna och ser ut genom fönstret medan han lågmält fortsätter:

– Men jag vet också att jag inte kan flytta tillbaka, och det är här jag vill bo för Enzos skull. Men visst, det är klart jag visualiserar en framtid när Enzo är större där han och jag bor i ett litet hus på stranden Tasarte i Gran Canaria, där vi alltid kan höra vågorna. Med ett apelsinträd och en trädgård. Jag tror inte det kommer bli så, men jag hoppas jag har fel.

Sergios energi och glada uppsyn återvänder snabbt medan han fortsätter:

– Om inte annat, när huset här är avbetalt, kanske jag kan köpa en semesterbostad åt oss på Gran Canaria som jag kan hyra ut när vi inte är där. Det hade varit helt fantastiskt.