Tina Jansson sätter sig ner i fåtöljen med en liten studs. Hon vrider och vänder på kroppen för att hitta den bekvämaste positionen innan hon brister ut i ett hjärtligt skratt.

– Jag pratar rätt snabbt ibland, säger hon och fortsätter skratta.

Det är full fart i Tinas vardag. Men tempo är det hon trivs bäst med, och även det som motiverar henne att hålla fokus i både arbete och privatliv. Hon har precis sålt sin lägenhet i Nacka i Stockholm för att återigen bli en fullvärdig ålänning. Ett stort steg att ta, efter över halva sitt liv i staden.

– Jag har väldigt länge drömt om att flytta tillbaka till Åland, och nu när mina barn har lämnat boet var tiden rätt. Men det är mycket jobb med att packa ihop och lämna en vardag för att starta upp en annan.

Även om flytten tar både tid och stundvis energi är hon övertygad om att detta är rätt steg att ta i livet.

– Åland har alltid varit hemma. Jag har sagt i flera år att jag vill flytta hem igen och nu var läget perfekt.

Ändrade riktning

Till Sverige flyttade Tina redan år 1990 när det var dags att studera vidare. Hon kom in på juristlinjen i Uppsala, men dagen då det var dags för inskrivning sköljde en stark känsla över henne som hon inte kunde förbise.

– Jag tänkte ”Jurist? Jag? Nej!” och så valde jag att tacka nej till min plats. Magkänslan tog över helt enkelt.

I stället valde Tina att söka jobb i väntan på att den rätta känslan för en utbildning skulle infinna sig.

– Jag fick jobb på ett av Uppsalas första lyxgym som PT. Det var otroligt roligt. Det var första gången det öppnades ett gym med sådant som är standard på många ställen i dag, med tvålprodukter och handdukar.

Efter två år vid gymmet började Tina studera personal- och arbetslivsfrågor vid Uppsala Universitet. Hon träffade sina barns pappa, och blev en kort tid därefter gravid.

Livets största kris

År 1994 föddes Tinas första son Victor. Redan under graviditeten kunde man se att något var avvikande.

Victor föddes svårt sjuk och krävde dygnet runt-vård, något Tina tog på sig att lära sig allt om för att kunna vårda honom i hemmet. Livet med sjukhuset ständigt närvarande blev en vardag och Tina levde ständigt på sin vakt, samtidigt som hon var tacksam över att få vara hemma med sin son emellanåt och inte ständigt vara inlåst i ett sjukhusrum.

– Jag var så ung. Jag var bara 23 år och vad vet man om livet då? Jag fick snabbt axla ansvaret, inte bara av att bli förälder men även vårdgivare. Samtidigt som jag skulle hantera inte bara min sorg men även sorgen från de runt omkring oss.

Tinas ögon fylls av tårar och den annars så klingande glada rösten bryts i en mer darrande ton. Hon ser ut genom fönstret. Innan Victor hann fylla ett år gick han bort i sviterna av komplikationer från en operation.

– Det har gått 30 år och det är fortfarande tungt att prata om detta.

Karriären tog fart

Mitt i den brinnande sorgen lyckades Tina navigera sig fram genom studier och vardag. År 1997 föddes sonen Hampus och år 2000 kom dottern Smilla.

– Victors öde fanns med mig hela tiden, och barnen har nog fått växa upp med en väldigt överbeskyddande mamma. Första tiden med Hampus var jag rädd hela tiden. Men man anpassar sig.

Innan Tina hade hunnit fylla 30 år hade hon fått tre barn, gått klart sin utbildning och var på väg in i en raketkarriär inom HR i Stockholm

– Jag fick ett drömjobb redan direkt efter skolan då jag blev kompetensutvecklingsansvarig vid Tele2. Det var jättejättejätteroligt!

Efter sex år vid Tele2 blev Tina uppringd av en headhunter som ville rekrytera henne till Carnegie Investment Bank.

– Jag tackade nej två gånger då en stor anledning till att jag inte började på juristlinjen var just att jag inte kunde se mig själv jobba på en bank. Men efter tredje samtalet gick jag med på en intervju, och vi klickade direkt. Det var kris inom företaget, och jag såg direkt att jag kunde vara med och påverka och bidra för att göra skillnad.

Tina tackade ja till jobbet, och efter den dagen har spännande arbetsuppdrag avlöst varandra. Vartenda ett har hon hamnat in på genom att bli uppringd av olika rekryterare.

– Jag har jobbat väldigt, väldigt mycket. Mina barn har fått följa med mig på jobb otaliga gånger. Jag insåg rätt snabbt att det hade ingenting med mina arbetsplatser att göra, det var hos mig det låg. Jag älskar att jobba, och jag mår bäst när jag får vara med och göra skillnad.

Karriären tog Tina vidare på uppdrag så som HR-chef och HR-direktör. Hon startade även egen firma som hon körde parallellt med uppdrag som HR-chef på mindre företag.

– Jag har varit HR-ansvarig på mångåriga komplicerade uppdrag, parallellt med att jag även jobbat med ledarskaps- och teamutvecklingsutbildningar. Jag har gjort så sjukt mycket roliga saker. Jag har fått coacha, jobba nära vd:ar och medarbetare. Alla mina chefer har gett mig fria händer att förändra, vilket har varit utvecklande och fantastiskt roligt.

Hittade styrkan i sorgen

Att jobba med människor och vara den som står på medarbetarens sida i företag i kris är något Tina mår som allra bäst av. Hon är dock medveten om var mycket av hennes styrka inom sitt arbete kommer ifrån.

– Victors öde har format mig i så mycket, även i mitt jobb. Det har gett mig en tacksamhet till livet, och till människor. Om någon beter sig illa tänker jag alltid att jag inte vet vad som har hänt denna person, och dömer inte någon. Jag är inte rädd för människors känslor i krissituationer, även om de är upprörda och arga. För jag vet att negativa känslor inte är farligt. Det gör att jag kan ha ett lugn även i krissituationer och vara närvarande i dem.

Men att jobba i det tempo Tina hållit under många år har även krävt en balans för att hålla allting flytande.

– Det är mina barn som är min balans i livet. Jag har alltid varit här och nu med barnen. Relationen till dem är väldigt viktig, och något jag tankar energi av. Även att komma till Åland och koppla av, och tillbringa tid med vänner, är avkoppling för mig.

Arbeta med händerna

Tina har sedan lite på två år tillbaka pojkvännen Joakim ”Jocke” Clemes på Åland. Hon fnissar glatt över ordet ”pojkvän”, men kommer efter en stunds funderande inte på någon bättre term. Deras relation är som ett kapitel ur en kärleksroman.

– Jag var jättekär i Jocke när vi var tonåringar. Men han kunde inte ha brytt sig mindre om mig då. Men så träffades vi på en fest för ett par år sedan, och han berättade att han kom enbart för att han visste att jag skulle vara där.

Tinas smittande skratt bryter fram igen.

– Sedan dess har vi hängt ihop, om man kan säga så?

Hemma hos Joakim trivs hon allra bäst. Han arbetar som snickare, och han lär henne allt möjligt om husrenovering och praktiska arbete.

– Jag absolut älskar det! Han lär mig allt. Jag får såga, spika och köra nio tons lastare. Det är så roligt och jag är så tacksam. Det är härligt att få göra något med händerna och bara fokusera på det. I mitt jobb är jag så närvarande med människor, på det här sättet kan jag koppla av hjärnan.

Joakim har även hjälpt Tina renovera lägenheten hon har i Mariehamn.

– Den är i min farmor och farfars gamla hus, och brukade vara min farfars kontor. Vi har bibehållit det gamla, och den är fantastisk.

Hittat hem igen

Tina känner att hon nu landat på Åland för att stanna. I framtiden hoppas hon hitta en etta på Södermalm att kunna åka till ibland. Hon startar som bäst upp ett företag på Åland.

– Nu hoppas jag kunna bidra till det åländska samhället, och bli ett naturligt val kring verksamhets- och organisationsutveckling.

Hon ser även fram emot en lugnare vardag.

– Det har hittills aldrig funnits tid att laga en lunchlåda, jag längtar efter det. Jag uppskattar verkligen tid för hemlagad mat.