När Ulrika Kjeldsen gick ut nionde klass såg hon två olika vägar framför sig. Antingen skulle hon utbilda sig till jurist, eller så skulle hon bli skomakare. För att köpa sig lite tid innan ett beslut behövde fattas valde hon att studera vid Ålands lyceum. Under första året i gymnasiet började en längtan att ta sig bort från Åland sakta växa fram.

Ett tecken i inkorgen

En dag ramlade ett massutskickat reklammejl ner i Ulrikas inkorg. Mejlet var från ”Red Cross Nordic United World College” i Norge, och Ulrika blev genast intresserad.

– Jag längtade bort, och jag var redo att ge mig iväg. Jag hade länge haft en känsla av att jag ville ut, jag ville bort. Få se annat och få nya intryck. Så detta mejl kom i precis rätt tid.

Ulrika sökte, och kom in. Läsåret därpå flyttade hon till Norge och in på internatskolan tillsammans med 200 elever från 80 andra länder. Hon beskriver tiden vid skolan som otroligt rolig och givande.

– Konst var ett av de sju ämnen jag läste där, och på skolan var konstrummet öppet dygnet runt för alla konststuderande. Det var inte som i lusse där man har konst två lektioner i veckan och sedan är det bra så. Där kunde man när som helst efter skoltid gå tillbaka och fortsätta med det man höll på med, eller påbörja något nytt. Man fick använda allt material fritt, och testa på allt som fanns tillgängligt. Det skapade en skaparglädje och en nyfikenhet.

Ulrika ler med hela ansiktet medan hon berättar om upplevelserna i Norge, där hon är övertygad om att de första små stegen mot en karriär som konstnär togs. För även om planen må ha varit att bli jurist eller skomakare, så hade det konstnärliga alltid funnits där. Som liten minns Ulrika att hon konstant skapade saker, gärna tredimensionellt och i stora skalor.

– Som liten byggde jag stora hästar av överblivna träbitar. Jag har alltid spikat och byggt. Många barn pysslar och fixar på, men jag har aldrig blivit stoppad. Man har alltid låtit mig hållas. Det har nog varit en viktigt del i min uppväxt, att jag haft så många vuxna runt mig som aldrig sagt att man ska utbilda sig till ”ett riktigt jobb” eller bett mig skapa mindre.

Arbetar som konstnär

Efter två år i Norge och en avklarad studentexamen hade intresset för konst och kultur växt sig ännu större. Ulrika flyttade vidare till Skottland där hon i fem års tid studerade teater och konst.

– Jag skulle egentligen ha studerat illustration, men det var inte min grej. Så i stället gled jag in på skulptering och kände nästan direkt att jag hittat rätt. Bland annat fick jag gjuta i brons, vilket var otroligt roligt. Det vill jag göra här på Åland också, bara jag får tid.

I dag är det till största del svetskonst och skulpturer som Ulrika skapar. Det var i Skottland hon lärde sig svetsa, en färdighet hon utvecklat under åren och i dag känner sig både trygg med – och inspirerad av.

– Men jag svetsar inte bildelar om man behöver hjälp med det, skrattar hon.

Utöver skapandet av egen konst jobbar Ulrika även med scenografi för olika teateruppsättningar på Åland. Hon beskriver det som ett varierande jobb där hon oftast är scenograf och ibland assistent.

– Ofta är jag den som fysiskt måste lösa hur allt ska placeras på scenen eller hur man löser scenbyten smidigast, och ibland är jag den som drar i ridån eller springer runt och flyttar på saker för skådespelarna.

Jobbet innebär mycket kreativitet, vilket Ulrika älskar. Hon målar, bygger och letar fram rekvisita till de olika föreställningarna. Ett jobb som ofta pågår i bakgrunden, även om hon stämplat ut från arbetsdagen.

– Jag har blivit lite av en arbetsskadad rekvisitör. När jag är hemma hos människor tittar jag alltid extra noga på saker runt om mig ifall man någon gång behöver låna något.

Ulrika skrattar.

– Jag har väl utvecklat en mild form av kleptomani.

Konst tillgängligt för alla

Men det är ändå i sin egen verkstad Ulrika trivs bäst, och hon är tacksam över att ha båda delar i sitt liv. Det mesta hon gör ger i dag en inkomst, men hon tar gärna fram egna projekt från egen budget med hopp om att det ska leda till något större.

– Längs med Esplanaden i Mariehamns centrum finns fem stycken skulpturer som sitter på olika lyktstolpar och kikar fram för den som hittat dem. Det är något jag gjort helt på mitt eget initiativ, och inte ett beställningsjobb.

Ulrika blir märkbart upprymd när detta projekt kommer på tal.

– Det här är något jag verkligen hoppas kunna utveckla. Jag tänker mig ett 50–60-tal stycken av dessa figurer som får flytta runt på Åland, i olika kommuner och till och med in i bostadsområden. Jag vill att konst ska finnas där folk bor och rör sig i vardagen, i parker och på lekplatser. Konst behöver inte vara stort och dyrt, jag hoppas bara att det kan bli ett utflyktsmål att ta sig ut för att leta efter dessa figurer.

Snart kommer Ulrika dock att plocka ner de fem som finns i Mariehamns centrum, i hopp om att de kommer kunna integreras på andra platser.

– De fick vara lite av ett pilotprojekt för att testa fram storlekar och om detta faktiskt fungerar. Nu hoppas jag bara att de kan flytta någon annanstans inom kort.

När det kommer till allmän konst har Ulrika ännu ett drömprojekt hon hoppas kunna förverkliga.

– Jag vill bygga en jättestor klätterställning som är formad som en val, en i naturlig storlek. Valar kanske inte hör till våra åländska vatten, men de representerar hav och är väldigt fina djur. Det ska jag försöka sälja in, skrattar hon.

Brädspelsentusiast

Livet som konstnär innebär ofta att jobb och fritid går in i varandra. Ulrika ser dessa som enklare att hålla isär sedan hon blev mamma. Nu har dottern Lotta hennes fulla uppmärksamhet efter att arbetsdagen är slut. Men hon kopplar även gärna bort alla kreativa tankar och idéer genom att spela brädspel tillsammans med sin sambo och sina goda vänner.

– Jag är verkligen en brädspelsentusiast. Och med brädspel menar jag mer än Monopol. Jag gillar strategiska och taktiska spel där man behöver planera framåt och vara flexibel. I många av de spel vi spelar måste man göra det bästa av det man har i situationen, och det gillar jag.

Ulrika beskriver spelandet som att se på en film, där det finns en berättelse och ett narrativ i själva spelandet. Vissa spel kan sträcka sig över dagar i speltid. Hon och sambon Petter spelar tillsammans, men även mot varandra.

– Även kortbaserade spel är roligt. Det finns ett som heter Arkam Horror som är en favorit.

Trivs med tillvaron

När Ulrika blickar mot framtiden ser hon sig själv kvar på Åland, i alla fall de kommande åren.

– Jag är väldigt nöjd med att vara där jag är just nu. Åland är en bra bas, och i framtiden hoppas jag kunna göra projekt även utanför ön. Men just nu är jag inte intresserad av att jobba på distans borta från min familj, så det får vänta.

Hon rycker lättsamt på axlarna och ser tillfreds ut.

– Åland är en bra plats att vara kulturutövare på. Det behövs kultur här och det är roligt att få vara en liten del av det.

Ulrika längtar även efter att ha en lite bättre verkstad hon kan skapa i, där det inte snöar in på vintern.

– Jag har ett litet lider jag huserar i i dag, men det är varken tätt eller isolerat. Så vintertid snöar det in, och blir flera minusgrader kallt vilket inte är optimalt när man ska skapa.

Hon skrattar hjärtligt.

– Men det duger fint ändå för tillfället. Men att ha en större studio med rinnande vatten och bättre takhöjd hade ju inte varit fel.

Ulrika har en mängd spännande projekt framöver som hon förbereder inför. Bland annat ska hon nästa år pryda Kantarellen-rondellen med sin konst, och tillsammans med konstnärskollegan Amanda Valkonen ska ett spännande julfönster skapas i centrala Mariehamn.

– Det ska bli otroligt roligt att få skapa lite glädje i vintermörkret. Det blir avtäckning i samband med julgatans öppning.