Vi sitter i soffan hemma hos Johannes Hopf och Emelie Krook och deras ettåriga dotter Hilma. Familjen flyttade till Åland den 1 januari i år. De hyr ett hus i Lemland men hoppas hitta något permanent hus att bo i framöver.
– Vi har bestämt oss för att satsa på att bo här och då vill vi ha något eget, säger Johannes.
Varför valde ni att flytta till Åland?
– Vi har länge pratat om att bo i skärgården. Förra våren var vi hit på semester för att kika runt lite och se om det skulle passa oss att bo här, säger Johannes.
– Vi åkte runt och ganska snart bestämde vi oss för att Åland var en plats vi kunde tänka oss att bo på, säger Emelie.
I slutet av augusti var familjen tillbaka på Åland för andra gången.
– Då ville vi försöka hitta boende och även titta på möjligheterna att få jobb, säger Emelie.
De fick hyra ett hus och Emelie fick erbjudande om jobb som tandläkare vid Tandläkarna på Åland.
– Vi bestämde oss för att flytta, säger Johannes.
Han är uppvuxen i Brösarp i Skåne och Emelie i Närpes.
Hur träffades ni?
– Det var i Stockholm. Det var 2015 och jag spelade då fotboll för Hammarby IF och Emelie hade jobbat extra på Viking Lines Amorella. Det var lite dålig timing eftersom jag skulle åka ner till Turkiet just då, säger Johannes.
– Jag var i Stockholm då men studerade till tandläkare i Göteborg, säger Emelie.
Fotbollsproffs i Turkiet
Vid den tidpunkten hade Johannes målvaktskarriär redan tagit fart. En karriär som skulle ta honom till högsta ligan i Turkiet.
– Jag spelade fotboll i Ystad IF FF när jag blev scoutad av Hammarby. Samtidigt pluggade jag sjukgymnastik i Lund men jag hoppade av studierna och satsade på fotbollen, säger han.
2008 till 2015 spelade Johannes i Hammarby. Först med farmarlaget och sedan med a-laget.
– Jag spelade alla matcher, utom en, fram tills jag 2015 blev såld till Turkiet och Gençlerbirligi Sk, som är en klubb i Ankara. Där spelade jag i tre år innan jag kom till Ankaragücu, även det laget i Ankara, säger Johannes.
Hur var det att spela i Turkiets högsta liga?
– Det blev en helt ny nivå på fotbollen. En ny stad, en ny kultur och nytt språk. De kunde inte så bra engelska. I den gruppen lärde jag mig mest turkiska för det fanns inga alternativ. I vardagen behövde jag också lära mig turkiskan då jag bodde ensam och var tvungen att kunna ta mig fram i staden. Man måste hela tiden visa framfötterna för gör man en dålig match hamnar man på läktaren.
Sommaren innan han skulle flytta till Turkiet pluggade Johannes turkiska.
– Men det hjälpte mig inte mycket. Alla tränare pratade turkiska och inte kunde jag ha tolk med på träningarna. Jag fick lära mig språket efter hand. Vi var en grupp målvakter som hade egna tränare och materialare som skötte om vår träning. Där gällde det också att visa vad man kunde, det gällde att prestera, annars åkte man bort från laget.
I augusti, första året i Gençlerbirligi, var det fyra skandinaver i klubben. I januari följande år var Johannes ensam kvar.
Flyttade till Finland
Förhållandet med Emelie höll trots att de bodde i olika länder och träffades sporadiskt.
– Jag åkte till Göteborg så fort jag fick möjlighet. Men det var svårt att planera något i förskott eftersom man aldrig visste när man kunde vara ledig.
Sista året Johannes var i Ankara bodde också Emelie där.
Varför tog karriären slut?
– Kroppen gick sönder. Mina höfter höll inte.
Hur kändes det?
– Tufft. Jag visste att jag gjort ett bra jobb. Men jag vet också att jag kommit längre i karriären än vad jag borde gjort då jag kom till elitfotbollen i så sen ålder. Jag har också haft möjligheten att vara med i svenska landslaget. 2016 var jag med på två samlingar och deltog i tre matcher, säger Johannes.
2019 valde Emelie och Johannes att flytta till Närpes då de väntade sitt första barn.
– Vi ville vara nära någon av våra familjer så att vi kunde få lite hjälp när vi fick barn. Så det blev Närpes, säger Johannes.
De hade tidigare funderat på att köpa en stuga i Närpes så det passade också in i livspusslet.
Emelie fick jobb och Johannes blev pappaledig. Det kommer han att fortsätta med fram till hösten.
– Sedan får vi se vad det finns för jobb som skulle passa. Jag skulle gärna jobba med något inom idrott, men jag är öppen för allt som kan vara utvecklande.
Trivs bra
Emelie kunde börja jobba direkt när familjen flyttade till Åland.
– Jag hade jobb här som väntade. Det var kanske också en av orsakerna till att vi inte tvekade, säger hon.
Hur trivs ni nu efter ett par veckor på Åland?
– Vi trivs bra. Både jag och Johannes tycker om att vara ute i naturen. Jag gillar terränglöpning och har tidigare friidrottat på elitnivå, säger Emelie.
Emelie har främst tävlat på 200 och 400 meter.
– Jag tog silver på 400 meter häck för 22-åringar en gång. Jag har också varit i final i Kalevalaspelen, finska mästerskapen några gånger.
Sista tävlingen Emelie gjorde var 2019 i Istanbul. Det var på 60 meter.
– Det bästa lopp jag gjort. Så jag slutade på topp kan man säga.
Hon kan ibland sakna friidrotten. Främst träningsgruppen, tränarna och att känna att hon är med i ett sammanhang.
– Man blir lite vilsen då man slutar.
Vad har ni för framtidsplaner?
– Vi ska fortsätta bo på Åland, vi vill ge det en chans. Det är ett perfekt ställe för lilltjejen. Det är lugnt och folk är trevliga här, säger Johannes.
– Jag håller med. Det känns bra och nu kommer våren och sommaren, det ser jag fram emot, säger Emelie.