Martina Eriksson visste redan tidigt att hon var adopterad. Hon växte upp i en familj där föräldrarna var djupt troende.

– Söndag var vilodag och då skulle man gå i kyrkan. Då måste man ha kjol eller klänning på sig. Att lyssna på popmusik var en synd liksom en hel del annat.

När Martina Eriksson började i högstadiet uppenbarade sig en helt annan värld för henne.

– Det var då jag började våga säga emot. Till exempel vägrade jag gå till kyrkan om jag inte fick ha långbyxor på mig. Jag började lyssna på popmusik i hemlighet. Jag minns att det var en konsert med Baccara på tv som jag gärna ville se men jag var så rädd för att fråga om lov.

Det ordnade sig och hela familjen samlades vid tv:n för att titta.

– Jag var livrädd för att pappa skulle bli arg eftersom det var popmusik. Jag kunde inte riktigt njuta av musiken eftersom jag var så rädd för att pappa skulle säga något. Men det gick bra trots allt.

När Martina var i 18-årsåldern följde hon med sin kompis som var med i en religiös kör.

– Efter kören bytte jag kläder och gick ut och festade på restaurang. Jag gick aldrig hem när jag druckit utan sov över hos min kompis.

Kampen mellan det religiösa och det världsliga pågick inom Martina Eriksson hela tiden. Till sist gick hon in i en djup depression.

– Jag träffade en läkare och fick en massa medicin. Jag träffade också en kurator men depressionen blev bara värre. Jag kombinerade medicinerna med alkohol och min kompis satt bredvid mig på nätterna för att kolla om jag andades.

Flyttade till Åland

1990 när hon var 26 år flyttade Martina Eriksson till Åland. Hon kände att hon bränt alla sina broar i Vasa. Men hon mådde fortfarande inte bra.

Hon fick jobb som hjälpskötare men kroppen orkade inte. Efter en utbildning som bekostades av FPA började hon läsa till laborant, men matematiken blev för svår.

– På en rast tog jag min väska och gick från skolan för att aldrig återvända.

Hon studerade i stället foto på Ålands folkhögskola, startade sedan egen fotofirma men arbetade för mycket.

2004 började kroppen värka igen och Martina Eriksson var tillbaka där hon började.

Det visade sig att hon hade en inflammation mellan revbenen som var svår att bli av med. 2005 gick hon in i en ny depression.

Skriver en bok

FPA bekostade en del av Martina Erikssons psykologbesök i två år. Där började hennes liv nystas upp.

– Jag tog med mig foton som jag tagit och foton från när jag var liten och då förstod psykologen kaoset inom mig. Jag tog även kontakt med min riktiga mamma. Jag skickade ett brev men fick aldrig något svar. Men min biologiska moster tog kontakt och jag fick träffa henne och fick svar på en hel del frågor.

Martina utbildade sig till busschaufför och jobbade med det i tio år innan hon gick tillbaka till vården som nattsköterska på Trobergshemmet. Men axeln pajade och hon blev åter sjukskriven.

– Det var då tanken på en bok om mitt liv tog fart. Jag kontaktade Carina Karlsson för att få hjälp med hur man ska göra. Hon har hjälpt mig och fortsätter hjälpa. Samtidigt gick jag in i en depression igen. Jag började då undra om jag hade någon diagnos och efter en utredning visade det sig att jag har adhd och äter nu medicin för det. Det är en jättestor skillnad, jag har blivit lugn i kropp och själ. Nu ser jag fram emot att få boken om mitt liv klar.