Landskapsregeringens (LR) enkät om utökning av skyddade marina områden väckte i våras stor oro bland inte minst jägare, fiskare och privata vattenägare. Oron var till viss del obefogad då de privata vattenområden, som var inringade som skyddsområden av LR, inte skulle bli skyddsområden mot vattenägarnas vilja.
Däremot berättar oron och resultatet av enkäten, som Ålandstidningen skrev om förra veckan, en hel del om det åländska samhället.
Enligt enkäten är många negativa till ett utökat vattenskydd. Inskränkningarna i jakt- och fiskerättigheterna väcker stark kritik.
Samtidigt visar svaren på en stark kärlek till skärgården samt att jakt och fiske för husbehov måste få fortsätta.
Att ålänningen har en stark känsla för den nedärvda traditionen kring jakt och fiske kan inte ha kommit som en överraskning för någon. Det hör till många ålänningars identitet att leva nära naturen och ta vara på det som naturen erbjuder.
Det här är tillsammans med den privata äganderätten en otrolig styrka i det åländska samhället. För den nedärvda kunskapen kring jakt och fiske i kombination med en stark anknytning och ägande till specifika vatten och marker ger Åland möjligheter till ett positivt och decentraliserat miljöarbete. Det i sig medför ett stort engagemang. Du vill inte bli den generationen som förstör för den kommande, och framför allt finns det en ovärderlig kunskap om de specifika markerna och vattenområdena. En kunskap och ett engagemang som aldrig kan ersättas av offentligt ägda skyddsområden.
En annan slutsats man kan dra av enkäten, men även av hela processen, är att förtroendet för LR i dessa frågor är oroväckande lågt. Den oro som enkäten sådde i det åländska samhället var stor. Det finns knappt något förtroende för att LR skulle stå upp för frågor som jakt, fiske och det privata ägandet.
Förvisso kan bristande kommunikation vara en orsak till detta, men skrapar vi lite på ytan ser vi även en annan bild målas upp. En bild där det finns stora grupper ålänningar som är djupt engagerade, men som upplever att de inte riktigt fått sin röst hörd. Där bilden av LR:s arbete inom området är att det präglats av olika miljöorganisationernas lobbyingarbete. Där centralistiska storstadslösningar ska implementeras på Åland. Där man missar att gräva där vi står och tillvarata det unika i det åländska samhället.
Ett exempel på där det har gått fel är det ofta politiskt hyllade bärkraftsarbetet, som många gånger missat att fånga upp det lokala engagemanget och den drivkraft som finns i det privata ägandet. I stället uppfattas arbetet många gånger som elitistiskt och centraliserat samt av en del även som verklighetsfrånvänt.
Vill vi på Åland ha ett framåtsyftande miljöarbete måste våra beslutsfattare gräva där vi står. Hålla distans till de miljölobbyister som talar för centralisering och offentligt ägda lösningar och i stället fokusera på vad vi är bra på. Det vill säga den nedärvda kunskapen om vår närmiljö, jakt, fiske och inte minst respekten för våra mark- och vattenområden som den privata äganderätten medför. Då kan vi bygga ett mer hållbart och unikt Åland och samtidigt kan förtroendet för våra beslutsfattare åter gro. Dessutom blir kostnaden för den lösningen betydligt lägre än om landskapet ska äga alla skyddsområden och administrera desamma.
Daniel Dahlén
