Rolf Söderback började skriva boken om familjens historia och vad de upplevt, bland annat under kriget, efter att han fick problem med hjärtat. Problemen blev bara besvärligare och år 2000 gjorde han sin första ballongsprängning och den andra några år efter.
– Den första läkaren sa till mig, då jag undrade vad jag skulle göra, att antingen skulle jag gå ut och hugga så mycket ved jag bara orkade eller så skulle jag börja skriva. Inte kunde jag hugga ved så valet var enkelt, säger Rolf Söderback.
Han hade jobbat 40 år som lärare och kände att det var dags att gå i pension.
– På så sätt skulle jag också få tid att ta tag i mitt skrivande. Jag har släktforskat sedan lång tid tillbaka. Jag satte i gång med att skriva och det dök upp minnen efter hand.
Rolf Söderback hade också tur att han fick ihop sina syskon med familjer för att låta sina systrar berätta om sin barn- och ungdomstid.
– Min bror hade redan dött. Men jag var över till USA flera gånger och satt med honom och hörde om hans liv. Jag skrev aldrig ner det men jag minns våra samtal som varade långt in på nätterna.
En av de historier hans systrar berättat är den då de skulle åka till sin mormor i Sverige. Det var under kriget och Rolf Söderbacks föräldrar ville att de skulle åka.
– Mina systrar, Maja och Ulla-Britta berättade att de fick sällskap av Sune Mangs som också skulle till Sverige för att bo med sin mamma. De skulle sova över hos några släktingar i Vasa innan de skulle ta båten till Sverige. På kvällen när de skulle gå och lägga sig undrade systrarna var Sune Mangs var. Då stod han på toaletten. Han tog ett papper och släppte ner det i toaletten, spolade och sa ”Si! He´bara försvinner”. De var ju vana med utedass, säger Rolf Söderback.
Ett sladdbarn
Rolf Söderbacks äldre bror, Janne, mönstrade på fartyget Mathilda Thordén så snart han kunde. Han fortsatte som sjöman under kriget men blev senare krigsinvalid på grund av sina skador. Han bodde i USA fram till sin död.
Rolf Söderbacks syster Doris stannade hemma i Kaskö och jobbade på Rikstelefon i Kaskö. Då hon fick veta att hon skulle få ett lillasyskon blev hon inte alltför glad, kanske mest för att det pågick ett krig.
– Hon var 13 år och inte längre yngst då jag kom till världen i januari 1943. Jag var ett riktigt sladdbarn men min syster Doris och jag kom så småningom varandra nära.
Rolf Söderback växte upp i Kaskö och liksom sin far Henrik och bror Janne arbetade han som postiljon under somrarna.
– Men sedan kom jag på att man fick bättre betalt som stuvare i hamnen och då slutade jag som postiljon. Arbetet som stuvare var tungt men jag tyckte samtidigt det var givande.
Efter att Rolf Söderback tagit studenten och gått i militären for han till Åbo för att utbilda sig till lärare. Det var också där han träffade sin blivande hustru Kickan. När båda var klara med sina studier flyttade de till Åland.
– Jag arbetade som lärare men hamnade också i Socissvängen eftersom svärmor Göta Erlandsson drev Socitetshuset. Jag arbetade på Socis på kvällarna.
Roliga episoder
Under tiden på Socis fick Rolf Söderback vara med om många roliga historier. I boken kan man blad annat läsa om då Roland ”Rolle” Stoltz och Lasse Björn, båda stora ishockeystjärnor, stod i baren och ville beställa en Tom Collins.
– När jag satte ner drinken på disken sa jag att den här bjuder vi på det är inte alla dagar vi har besök av berömda ishockeystjärnor som Lasse Björn. Rolle Stoltz gav drinken till sin kompis och sa ”Hörru, Lasse. Här har du din drink för du är mera känd än Rolle Stoltz”. Men naturligtvis bjöd jag också Rolle Stoltz på en drink.
Även andra berömdheter besökte Socis bland annat Claes-Göran Hedenström.
– Ja, det var många roliga episoder man fick vara med om. Men stämningen bland personalen på Socis var fantastisk, säger Rolf Söderback.
Har du någon kontakt till Kaskö ännu?
– Ja, vi har goda vänner och en del avlägsna släktingar kvar där.
Vad har du fått för respons på din bok?
– Den har tagits emot bra. Jag har också distribuerat den till olika föreningar i Österbotten som säljer den. Här finns den att köpa på bokhandeln.
Vad tycker du själv, är du nöjd?
– Ja, det är jag. Men nu ser jag att det finns en del luckor så kanske det blir en till bok. Men då blir det om själva staden Kaskö tror jag.