– Jag har faktiskt hunnit med ganska mycket. En av mina bästa egenskaper är att jag är envis, säger Per-Ove Högnäs när han ser tillbaka på sin långa gärning som dokumentärfilmare.
Allt började med en fiol. 15 år gammal bestämde han sig för att börja spela.
– Det var ingen som trodde på mig. Mina föräldrar kallade mig till och med för omusikalisk.
Men det lät han inte stoppa honom. Fiolen väckte hans intresse för folkmusik, som kom att fördjupas under studierna i etnologi. Han arbetade en tid som lärare på Kökar och beslutade sig för att dokumentera de gamla spelmännen. Han bandade låtarna, men kände att det inte räckte.
– För att kunna fånga stråkföringen behövde jag filma, insåg jag. Så 1981 fick jag Ålands spelmansgille att köpa mig en åtta millimeters smalfilmskamera, som även tog upp ljud.
Större kamera
Hans ambitioner växte dock snart ur smalfilmskamerans begränsningar.
- Jag köpte en proffskamera, en 16 millimeters Eclair. Men då behövde jag ju ett klippbord också, och hittade ett begagnat till salu i Hälsingland. Det vägde ett ton och jag smugglade in det till Åland i en skåpbil.
Nu var han redo att börja med sin första film ”Ro, ro till fiskeskär”.
– Jag fick en hel del hjälp av Timo Mäntylä på Ålands radio, och Titte Törnroth. Hon satte mig i kontakt med Yle som gillade mitt filmprojekt. De hjälpte mig med negativklippningen och ljudmixningen.
1993 var ”Ro, ro till fiskeskär” klar, en skildring av det traditionella fisket på Kökars fiskelägen.
Yle gillade vad man såg och beställde fler filmer av honom. Han kunde satsa mer på filmandet och tog tjänstledigt från jobbet som etnolog.
Musiken viktig
1994 kom ”Den tatuerade ålänningen”. Det var det första samarbetet med Erik Petersen, som skrev musiken.
– Att använda nyskriven originalmusik är viktigt för mig. Förutom Erik Petersen har jag även samarbetat med Peter Hägerstrand.
”Den tatuerade ålänningen”, liksom flera av hans följande filmer, visades på Göteborgs filmfestival.
I början av 2000-talet revolutionerades filmskapandet av videoteknikens intåg.
– Jag kunde skaffa en videokamera och redigera i dator. Det underlättade ju stort.
2004 kom en av hans mest kända och omtyckta filmer ”Den lyckliga kon”. Om Rune Jansson på Bergö och hans älskade kor. Filmen slog internationellt.
– Den blev översatt och visades i Tyskland och Marocko där den vann pris. Rune fick massor av brev och nya vänner. Jag fick också brev av människor som trodde att korna bodde hos mig, berättar Per-Ove Högnäs och skrattar.
Han tillbringade lång tid ute hos Rune för att kunna göra filmen.
– Det krävs tålamod och envishet att göra en film. Man måste vara på plats för att vinna förtroende. Jag brukar sätta kameran på ett stativ och sedan bara prata med den jag intervjuar. Av all film jag tar används sedan kanske bara fem–tio procent till den färdiga filmen.
Filmade på heltid
Samma närvarande och inkännande metod använde han i filmen om Edos mack 2008.
– Jag var så mycket på Edos att folk trodde att jag blivit delägare.
Samma år sade han slutligen upp sig från tjänsten på landskapet och blev dokumentärfilmare på heltid.
2013 gjorde han ”Hertiginnans sista resa”, om den åländska barken Herzogin Cecilie som förliste utanför Devons kust. Och 2018 gjorde han sin största produktion någonsin: ”Pojken som ville till Amerika”, om Eckeröbon Uno Ekblom som blev först i världen med att korsa Atlanten i en liten motorbåt. I den lät han skådespelare återskapa scener.
– Det var ett enormt projekt med massor av människor inblandade.
Liksom till ”Hertiginnans sista resa” anlitade han redaktören och skribenten Michael Hancock som manusförfattare.
Just nu har han ingen ny film på gång, men det är bara en tillfällig paus, försäkrar han.
– Jag håller på och bygger en båt. Men när den är klar så blir det fler filmer. Jag har en dröm om att någon gång göra en spelfilm med skådespelare. Men till det behöver jag rätt manus och det har jag inte hittat ännu.
Filmfestivalen på bio Savoy hålls den 1 mars och är öppen för alla. Det är gratis inträde.
